När den första trailern till filmen ”The Super Mario Bros. Movie” släpptes i höstas skapade den diskussioner. Chris Pratt, som gör rösten Mario, pratade nämligen inte ”italianglish”, alltså det stereotypa prat som inbegriper uttryck som ”Mamma mia!” och ”It’s-a-me-a-Maaario!”. I stället pratar han generell engelska, låter som sig själv, om än med en noterbar Brooklyndialekt. Inte ett enda ”A-letsa-go-a” i hela trailern. Detta har fått videospelsfantaster från olika generationer, filmfans och tyckare i allmänhet att snabbt bilda två läger utifrån dessa två åsiktslinjer. En debatt som bara intensifierats sedan trailer nummer två släppts, inför stundande premiär:
A) Censur! Det är en skam att Mario inte pratar plojitalienska som han pratat sedan skådespelaren Charles Martinet gav honom sin distinkta vokabulär i tv-serien ”The Super Mario Bros. Super show” 1989.
B) Bra att vi äntligen slutar med etniska stereotyper! Varken Pratt eller Martinet är italienare, inte ens amerikansk-italienare. En superbrytning skulle därför vara att betrakta som en etnisk kliché och sådana borde vi tröttnat på vid det här laget. Dessutom skulle det vara ytterligare ett exempel på västerländsk medias vana att ge icke-vita roller till vita skådespelare.
”Italianglish” – gulligt eller förolämpande?
Men medan denna debatt förts livligt på Twitter, filmsajter och hippa webbtidningar verkar ingen ha brytt sig om att fråga vad italienarna själva tycker. Är Marios och hans bror Luigis ”italianglish” gullig eller förolämpande?
Tv-spelsfiguren Super Mario är idag en av världens mest igenkända karaktärer, enligt en undersökning känner 92 procent av amerikanerna till figuren. Inte undra på, han förekommer i 200 olika tv-spel som Mario Golf, Mario Kart, Mario Party och Mario Tennis, som tillsammans sålts i över 380 miljoner.
Men det var en slump att han blev italienare. Först skulle han heta Mr. Video men när han dök upp för första gången i Donkey Kong 1981, var det som Jumpman.
Tv-spelslegenden förtäljer att när Nintendos dåvarande chef Minoru Arakawa besökte företagets lagerlokal i den expanderande marknaden USA fick han en utskällning av hyresvärden Mario Segale. Tydligen var japanerna sena med hyran. Segale var högljudd och oförskämd, dessutom lite lik Jumpman, så Arakawa döpte om sin figur som en diskret hämnd. Marios skapare Shigeru Miyamoto tyckte namnet passade honom, Marios mustasch gjorde att han såg ”italiensk” ut.
1985 utnyttjades stereotypen till max i USA
Den stereotypa bilden av italienaren som kort, knubbig, mustaschprydd och med stora gester var inte ny. Krögaren Tony i Disneys ”Lady och Lufsen” hötte med näven redan 1955. Typen fanns också i Japan, en liknande figur dyker upp i den japanska animerade serien ”3000 Leagues in search of mother” 1976.
Men det var när Mario anlände till USA 1985, med det första tv-spelet i Super Mario-serien, som man verkligen nyttjade stereotypen till max. Marios fiender som tidigare kallats ”kuribo” (”kastanj”) fick i USA heta ”goombas”, en version av det ålderdomliga ”goombah” (från ”cumpà”), som är en rasistisk förolämpning i den italiensk-amerikanska kulturen. Man förtydligade hans yrke som rörmokare och placerade honom i New York.
I tv-serien 1989 bor Mario och hans bror Luigi i Brooklyn ... vilket försvårar argumentationen för både läger A och B. Chris Pratt och regissörerna till nya ”The Super Mario Bros. Movie” har sagt att de valt att låta Mario prata ”Brooklynska” som en kärleksfull vink till hans italiensk-amerikanska ursprung och för att inte uppröra någon.
Antagligen har man filmen ”Super Mario Bros” med Bob Hoskins som Mario och John Leguziamo som Luigi i färskt minne. Filmen, som Hoskins kallat ”Det värsta jag någonsin gjort”, toppade alla varianter på ”Sämsta film” 1993 när den kom. Att den inte hindrat andra filmskapare från att försöka sig på dramatiseringar av tv-spel är ett modernt mysterium.
Vem är det som blir upprörd – och över vad?
Men frågan kvarstår – är det italienarna man inte vill uppröra?
För vad tycker de egentligen om Mario? I en roande Twittertråd där italienare svarar på just den frågan förklarar en av dem ”Vi italienare älskar när folk skämtar om oss”, en annan resonerar som så att ”Han har mustasch. Okej. Men det är ju inte så att han dödar sina fiender med pasta och vinflaskor?”.
En tredje påpekar insiktsfullt att en italiensk-amerikan är något helt annat än en italienare. En sådan parodierar sig själv med att prata Tony Soprano-style och kalla det för att hedra sitt ursprung, oftast utan att ha satt en fot där. Han har en poäng. Det är inte stereotypen av en italienare som är problemet utan att han så ofta blandas ihop med stereotypen av italiensk-amerikanen.
Italienare är mer besvärade av italiensk-amerikaners självpåtagna ansvar för italienarnas välmående.
Detta enligt italienarna alltså. Eller, nja, enligt Twitter. Men det är ju där diskussionen förts redan från början. Ute i det verkliga livet, där sånt här inte spelar lika stor roll för någon, syftar namnet Super Mario i Italien numera i första hand på Mario Draghi som var chef över centralbanken i åtta år och landets premiärminister i 2021-2022.
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
