Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Bylinebilden för Mats Johnson i Göteborgs Postens dåvarande fredagsbilaga Aveny. Observera: lika svartvit som Jim Jarmusch filmer. Från januari 1999. Bild: Johannes Berner

Maria Domellöf-Wik: Min vän kritikern som låter favoritfilmerna styra sitt liv

Film kan påverka oss alla. Men en vän och kollega till mig har gått längre, och gjort filmerna han älskar till sin livsstil. Efter att ha sett ”Italienska för nybörjare” började han läsa....ja vad tror ni? Och så där håller det på.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag vet inte riktigt hur det hela började, men punken var helt klart inblandad. Ifrågasättandet av den rådande ordningen. Never mind the bollocks, ni vet. Skippa skitsnacket. Min vän var ju ändå sångare i punkduon Terminalpatienten – och redan det var säkert filmen ”Gökboets” fel.

Snart fyllde han livet med ”Coffee and cigarettes”, som i Jim Jarmusch filmserie där folk mest hängde runt och snackade. Bill Murray, Tom Waits, Iggy Pop, Roberto Benigni och några till. Bioduken var toppen. Bara ytterligare ett cafébord eller en bardisk att slå sig ner vid. I en stad du kanske annars inte ens hade haft råd att åka till.

Den hårdkokta spaghettivästern lockade: Sergio Leone, och Clintan till tonerna av Ennio Morricone. Gudfadern-trilogin. Fellinis ”Amacord”, Ettore Scolas ”Vi som älskade varandra så mycket”. ”Cykeltjuven”. Och vad var väl italiensk neorealism – om inte filmens svar på punk?

Iggy Pop och Tom Waits i en av Jim Jarmusch många filmer betitlade ”Coffee & cigarettes”. Just den här bilden är från 2003. Bild: Metro Goldwyn Meyer inc.
Iggy Pop och Tom Waits i en av Jim Jarmusch många filmer betitlade ”Coffee & cigarettes”. Just den här bilden är från 2003. Bild: Metro Goldwyn Meyer inc.

År 2000 kom danska regissören Lone Sherfigs lysande komedi ”Italienska för nybörjare” – där en brokig skara människor går på kurs ihop. Min vän skrev genast in sig på en nybörjarkurs han med. Språket öppnade dörrar, resor till Italien följde – och med dem ett ökat kulinariskt intresse. Fler rätter än dem på den gamla punkoasen Tai Shanghai med andra ord. I dag lånar min vän gärna en replik ur filmen ”Hajar som hajar” när helgen närmar sig: ”Det ska bli fisk till middag i dag!” – och traskar iväg till närmaste lucka.

På kolonilotten odlar han majs, förhoppningsvis under något lugnare former än i rysaren ”Children of the corn”.

Kaffet och cigaretterna har han heller inte glömt. Mest varje dag sitter han på Cigarren vid Järntorget med sin java och studerar folklivet.

Filmkritiker av det gamla virket

Mats Johnson, min kollega på Göteborgs-Posten och den vän jag har i åtanke, är en av rikets få kvarvarande filmkritiker. Och då menar jag filmkritiker i bemärkelsen expert på film, med kritiken som sin huvudsakliga sysselsättning och inkomstkälla.

Tro mig, han blir knappast miljonär på kuppen. Särskilt inte nu under pandemin då hela arbetsmarknaden svajar.

LÄS MER: Tai Shanghai var stället att gå till

På samma gång är han en klenod och en smula museal. Så här såg filmkritikern ut, som ostört kunde få koncentrera sig på sin uppgift. Fylld av ämneskunskap, engagerad, lyhörd, nedsjunken i sin biofåtölj, med pennan i högsta hugg.

Kritikern som fick ta tid på sig för att formulera sig med omsorg.

Recensionerna publicerades i dagspressen, fruktades, älskades, och kommenterades i tidskrifter som Chaplin och Filmrutan. Det var långt innan Kalle Klick-mentaliteten kom till stan. Innan åsikterna blev starkare, filmerna fler och längre – men kritikerna av det äkta virket försvinnande få.

Mats är den ende kollega jag vet som inte krökt rygg under redaktionella krav. Punkare som han är vägrade han nämligen att bli fast anställd på GP. ”Gå upp gå till jobbet jobba jobba äta lunch” och tvingas späda ut kritiken med nyhetsjobb, intervjuer och diverse andra sysslor som äter upp ens tid? Nej tack. Det stjäl bara fokus från livets väsentligheter: filmen.

I stället kan man säga att Mats har gått all in, och gjort alla de filmer han älskat till sin livsstil. Varför inte prova – du med?

LÄS MER: Mats Johnson: 00-talets bästa filmer

Mats Johnson fyller 60 år torsdagen 10 september.

Hans första recensioner i GP skrev han på 1980-talet. I många år skrev han också tv-tips.

Som kritiker har han en hårdkokt stil, skriver rakt på sak och lite punkigt. Genom åren har han sett oräkneliga filmer, som han gärna refererar till. I hans ärrade kritikerhjärta bor också en feminist som då och då tittar fram. När filmerna blir för långa är han inte nådig.