Är svenskar en lite snällare, godare sorts nationalister än resten av världen? Det är intrycket man kan få efter – förvisso underhållande – kommentarer efter att svenska flaggan bränts i Turkiet. Vill du provocera en svensk, träng dig före i en kö, som Erik Helmerson skriver i DN (23/1).
Svenskar brukar framställas som vore vi inte nationalister överhuvudtaget. Eller, i sådana fall, godartade sådana. Men den här bilden – eller snarare självbilden – hänger ofta ihop med vart man står i debatten.
Den bokaktuella statsvetaren Gina Gustavsson, som blev ett namn under pandemin, talade då till exempel gärna om sin ”positiva”, ”liberala” nationalism. En som definieras av att vi har förpliktelser till svaga. En som inte får förlöjliga kritik eller smutskasta svagare eller hylla nationella auktoriteter (SR 5/5 2020). Visst låter det som en fin mjuk fluffig kudde till nationalism? Inte dum, som Ungerns. Flaggbrännande som Turkiets.
Som av en händelse aktiverade Gustavsson alla sina fina fraser i riktning mot de svenskar som var kritiska mot de mest aktivistiska coronahaveristerna. De var inte bara dåliga nationalister utan – vilket svenskar tydligen är världsbäst på enligt henne – helt okritiska mot sitt land.
Tre år senare rycker svensken kollektivt på axlarna när flaggan bränns.
Nationalismen är som två kända fraser ur Lars von Triers ”Riket”: ”Man får ta det goda med det onda” – och så Ernst Hugo Järegård som vrålar ”Danskjävlar”. Nationalism, patriotism eller vilket namn man än väljer bygger på ”vi-känsla”. Det gäller även påstått liberal, fluffig nationalism. Då kommer ”dom-känslorna” på köpet.
På det följer att du svårligen kapar fluffet från den ”krigiska” nationalism många svenskar nog ser som främmande och rätt taggig.
Hur svårt det är att säga bu eller bä om saken – eller enkelt avfärda dess nödvändighet – visar exempelvis vår beundran av Ukrainas just nu sammansvetsande nationalism.
Det är en poäng hos exempelvis sociologen Michael Billig som avhandlat den så kallade ”banala nationalismen”. Billigs bok ”Banal nationalism” skrevs 1995, när nationalism i västdemokratier ansågs vara på nergång. Han var kritisk mot antagandet, menade att nationalismen bara såg ut att vara i periferin när den egentligen var daglig ideologisk väv. Den tål att påminnas om när man försöker stycka upp nationalismen i ”god” och ”ond”.
Tesen var menad som en påminnelse att nationalism som ses som något exotiskt, perifert och tillskrivet ”dem” – fanatikerna, flaggbrännarna, krigsförarna, kritikerna av den coronastrategi just Gustavsson ogillade – även finns som rutinmässigt brus hos oss andra.
I mediernas och politikernas språkbruk eller sporten ”flaggas” nationen oavbrutet i våra liv menar Billig. Han drog en röd tråd från denna light-nationalism till de heta situationerna, som krig. Det är denna ”harmlösa” nationalism vi mobiliseras av då signalord och symboler som håller samman vår grupp aktiveras mot någon annan.
Hur svårt det är att säga bu eller bä om saken – eller enkelt avfärda dess nödvändighet – visar exempelvis vår beundran av Ukrainas just nu sammansvetsande nationalism. Deras försvar mot Rysslands skrämmande förmåga att aktivera en nation till att slakta och våldta.
Faktum är att Billig varnar för intellektualiserade åtskillnad mellan god patriotism och ond nationalism. Det riskerar att dölja potentialen för trångsynthet och xenofobi i vår påstått ”godartade patriotism”. Han går så långt som att mena att hela detta antagande bygger på en ”vi mot dem”-opposition som är skapad av just banal nationalism.
Just därför uppskattar jag också den tydliga underton som finns i Erik Helmerssons ledartext: Bränd flagga hit eller dit. I dag är det ju hen-pronomen, Pippis pappa som inte får behålla sin jobbtitel, svarthåriga Lucior och konstiga turkiska namn på äkta svenska prylar som får topplocket att flyga hos svenskarna.
På något underligt vis är det nämligen så att Sverige – världens godaste fluffigaste mysiga nationalister som snällt ser på när flaggor flammar – samtidigt är världens bästa på att rösta fram de nyss-nazistiska partier som i decennier inte gjort annat än att sprida svensk identitetspolitik och öppen rasism.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Tjeckisk politik förebådade trumpismen
LÄS MER:Den brittiska hysterin över transrättigheter sprider sig
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
