Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Min kropp är min - den är vacker

Karin Widegård läser Amelia Adamos skönhetsbok för 50 plus och konstaterar att man inte längre måste låtsas att man är naturlig. Därmed ligger en hel marknad i öppen dager för alla som vill putsa på rynkorna, slimma fettvalkarna eller hotta upp sin garderob.


Är det sant att vi är mer fixerade vid yta och utseende nu än vi var förr? Det är inte helt säkert. Men vår attityd har kanske ändrats.

Enligt den amerikanske psykologen Abraham Maslows behovspyramid från 1950-talet är fysiologiska behov som mat, sex och sömn grunden i tillvaron. Först på högre nivå kommer självkänsla och uppskattning in. Och högst upp i toppen finner man sådant som kreativitet, spontanitet och fördomsfrihet. Att känna sig bekväm med sin kropp, var hamnar det på den skalan?

Människor har i alla tider prytt sig med tatueringar, smycken och kläder. Ofta med symbolvärden som visar vilken grupp eller religion man tillhör. K-special sände för ett tag sedan ett inslag från ett slumområde i Indien. Den 19-åriga kvinnliga reportern, som jobbade på en progressiv radiokanal, visade till sist glatt upp vilka kläder alla önskade sig. Global street fashion förstås. Här garanterade modet hopp om framtiden. Att bry sig om sitt utseende är alltså inte bara något som rika i ett överflödssamhälle håller på med.

Men den västerländska kvinnan lägger förstås ner ofantliga summor på smink, kroppsvård och kläder jämfört med kvinnorna i fattiga länder. Männen är dock på rask frammarsch. En högst ovetenskaplig undersökning bekräftade vart vi är på väg. Jag frågade expediten vid en av stans större parfymdiskar om de märkt någon ökad tillströmning på den manliga sidan. "Om vi har! Det ökar hela tiden." Jag undrade vilka åldrar som handlade. Hon sa att det var alla. Men män 50 plus gick bara rakt fram till hyllan och hämtade sin doft. 30-åringarna däremot köpte hudkrämer och hela baletten och bad om råd. Möjligtvis satsade de lite mindre på anti-age än kvinnorna gör. "Män frågar väldigt sällan vad något kostar. Hittar de något de gillar så tar de det utan att titta på prislappen." Inte underligt att alla stora kosmetikaföretag nu satsar hårt på maskulin skönhetsvård, så kallad grooming. Ett engelskt ord som betyder ansa och rykta och associeras till hästar och stall. Det som för några decennier sedan ansågs omanligt här - att shoppa och dona med utseendet - har nu blivit manligt och sexigt, åtminstone i yngre generationer.

En intressant fråga är var skiljelinjen går mellan kroppen och det som tillförs den utifrån. Var hör fantastiska frisyrer, lösögonfransar, tatueringar och piercing hemma? De befinner sig ju i en ständigt varierande gränszon mellan kropp och utsmyckning. Det håller inte att säga att det som går att ta bort inte hör dit.

Än mer intressant är att den gnostiska åtskillnaden mellan kroppen och själen fortfarande kan dröja sig kvar. Att det inte skulle vara moraliskt rätt eller passande att ägna sig åt kroppens välfärd och förbättra sitt utseende. Något som särskilt kan drabba medelålders kvinnor, både som självförtryck och åsikter utifrån. Vad som nu hänt är att hemlighetsmakeriet tycks vara på väg att försvinna och att en öppen marknad slåss om kundernas uppmärksamhet. Varken män eller kvinnor behöver låtsas att de är helt naturliga.

Att det kommer en bok (på Forums förlag) om hälsa och skönhet för kvinnor 50 plus är inget konstigt. Det som möjligtvis kan få ett fåtal att sätta i halsen är att upphovskvinnan, Amelia Adamo, också varit gästprofessor på journalisthögskolan i Göteborg. En sådan kombination ses inte som seriös av framför allt många journalister själva. När andra medier ansåg sig ha råd att strunta i konsumenter över 40, ockuperade hon den tomma nischen och startade tidningarna Tara och M.

I boken, som är av praktisk handbokskaraktär, får man se Adamo i närbild på var och varannan sida. Hon gympar i träningsbyxor och linne, lägger ansiktsmask, blir masserad. Och avslutar med ganska goda råd om hur man kan känna mer glädje i livet. Syftet med att göra sig själv till ett varumärke är förstås att skapa identifikation med läsarna. Ett nätverk som strävar efter att bli kommersiellt bärkraftigt. Få andra chefredaktörer i svenska medier skulle klara av en sådan dubbelroll utan att tappa fotfästet.

Trots att det gnälls om oseriös journalistik har även dagstidningarna tagit över Amelia Adamos koncept. Vi får inte sällan följa reportrar när de bantar, gymtränar och går på spabehandling. Nu invänder kanske någon att kroppsfokuserade artiklar typiskt nog vänder sig till kvinnliga läsare.Men handlar inte sportsidornas överdimensionerade rapportering om fotbollsidolernas formsvackor, skador och träningsprogram också om kroppskultur? Ofta en ställföreträdande sådan. Steget till att bli fotomodell är heller inte långt för vissa avgudade spelare.

Vårt samhälle är besvärande utseendefixerat. Inte tu tal om annat. Tv och tidningar drar sitt strå till stacken genom sin furiösa jakt på unga konsumenter. Många kvinnliga konstnärer har under tidens lopp problematiserat den kvinnliga kroppen, att den är objekt för andras begär. Verk som ofta varit våldsamma eller grymt ironiska. Glaskonstnären vid Orrefors Kosta Boda, Åsa Jungnelius, närmar sig från ett annat håll. Hennes skulpturer i form av jättestora nagellacksflaskor förmedlar snarare förförelse, eller rent av förälskelse. Gränsen suddas här ut mellan gamla ideal och en urban konsumtionsestetik. Den kvinna som äger en sådan flaska har den inte för att göra sig lockande för andra, utan för att hon älskar sig själv.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.