Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Voi var den första elsparkcykeln som etablerade sig i Sverige. Bild: Magnus Andersson/TT

Tone Schunnesson: Min kärlekshistoria med elsparkcykeln är över nu

I början kändes den som åren innan hon blev tonåring. Men alla lyckliga historier har ett slut. Tone Schunnesson skriver om sin Voi-romans.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Förra våren satt jag på en passenhet i Stockholm och väntade på min tur. Det var den enda öppna i stan, så kötiden var lång men jag bodde nära och gick dit ändå.

Klockan var lunch och människorna runt om mig var den sorten jag nästan aldrig kommer i kontakt med. Anställda, klädda i kostym och dräkt. Jag hade tagit på mig en tröja för mycket och svettades på min plats när en man i korta kostymbyxor bökade sig ner bredvid mig. Han hade med sig en elsparkcykeln in från gatan. Cykeln var inte hans egen, utan en Voi. Taxametern tickade medan han satt med fordonet och väntade på sitt pass. Jag tittade föraktfullt på både honom och sparkcykeln.

LÄS MER: Män med känslor är inte bara bra

Elsparkcyklarna förändrade stadsbilden under 2019, även om de lanserades i Stockholm redan augusti 2018. Plötsligt stod det drivor med röda och gröna cyklar i varje hörn och mer än en gång såg jag de falla som dominobrickor. Voi, ett av de vanligaste alternativen, är en svensk start-up som spridit sig över hela Europa.

Hon hade slagit armarna runt hans midja och log nöjt, som att hon var en ungmö i nöd.

Trots stora förluster under förra året och en pandemi som gjorde att de var tvungna att säga upp anställda fortsätter de dra in miljoner i investeringar. Sparkcyklarna har väckt starka känslor. Inte bara för att de parkeras överallt utan också för att de varit trafikfarliga och deras klimatsmarta anspråk går att ifrågasättas. Dessutom bidrar de till en otrygg gigekonomi, där privatpersoner får småpengar för att med skåpbilar, som de själva betalar för, samlar upp sparkcyklarna på natten och laddar dem hemma.

Själv tyckte jag till en början att färdmedlet var en sämre version av att gå och undrade varför var man alltid var tvungen att ha bråttom. Elsparkcyklarna kändes som de borgerliga männens nya leksak, som hängde portföljen på styret. På midsommarafton förra året ångrade jag mig. Jag och min lillasyster var på Mosebacke och jag registrerade mig i appen. Cykeln var snabbare än jag trodde och vi åkte till Hornstull vidare till Kungsholmen och cruisade längs med vattnet. Stan var död och vi hade ingen plan om var vi skulle åka. Elsparkcyklarna påminde mig om åren innan jag blev tonåring och mitt största intresse var att sätta mig på cykeln och cykla runt gården där vi bodde, kväll efter kväll. En enkel känsla av frihet. Jag började göra likadant med mina vänner. Vi åkte genom Slussen i skymning, ropade till varandra och tävlade om vem som kunde åka snabbast.

I sjön jag passerade varje dag såg jag elsparkcyklar ligga under vattenytan. De blinkade som märkliga fiskar.

När vintern kom glömde jag min nya hobby och när våren kom, kom pandemin. Det fanns inga fester att hinna till eller dagar i city att slå ihjäl. Jag hade flyttat utanför tullarna där cyklarna inte fungerade och började promenera in till stan. I sjön jag passerade varje dag såg jag elsparkcyklar ligga under vattenytan. De blinkade som märkliga fiskar.

När det till sist blev sommar hade jag i stället börjat åka bil. En kär vän hade pickup med fel miljömärkning, ändå åkte vi om kvällarna på de små gatorna inne i stan och tittade på folk som satt på uteserveringarna. Vi åkte till badplatser som var svåra att komma åt och kastade de blöta handdukarna bak på flaket. Sommaren spenderade jag där i framsätet, en meter ovanför marken. Inte en enda gång laddade jag ner appen igen. Förra veckan promenerade jag hem i mörkret, som så många gånger det här året, och såg en vanlig Voi-syn. Ett förälskat par som hyrt en sparkcykel, i stället för två. Han styrde och såg mallig ut. Hon hade slagit armarna runt hans midja och log nöjt, som att hon var en ungmö i nöd.

Jag rös av obehag. Kanske var jag missunnsam, när jag inte längre satt i pickupen. Men jag kände starkt att elsparkcykeln var död.

Läs mer av Tone Schunnesson:

LÄS MER: Sommarnovellen: ”Dö, Stockholm, dö” av Tone Schunnesson – Del 1

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.