Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/2

Madeleine Jostedt Ulrici: Millennials kommer inte sponsra morgondagens kultur

Det som motiverar Millennials och Generation Z till samhällsengagemang är miljö och fattigdom, inte kultur. Madeleine Jostedt Ulrici frågar sig vem som tar ansvar för kulturen i Sverige efter coronakrisen.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Coronavåren ger oss anledning att reflektera på djupet över vilka som försvarar kulturens plats i en ekonomisk kris och vilka som kommer att stå bakom den när allt det här är över. Kulturlivet i sviterna av covid-19 är ett förödande månlandskap. De statliga krispaket som hittills presenterats erbjuder pliktskyldiga, om än kortsiktiga lösningar.

LÄS MER: Böckerna det pratas om just nu v. 18

LÄS MER: Kulturen klarar sig inte utan sjuttioåringarna

Historiskt sett har frikostiga privatpersoner spelat en betydande roll för att förverkliga kulturella ambitioner på kort och lång sikt, inte minst i Göteborg. Exempel på det är paret Fürstenberg, som med sin privata samling lade grunden till dagens Konstmuseum för drygt hundra år sedan eller familjen Wijk, som möjliggjorde byggandet av Konserthuset 1935. Torsten och Wanja Söderbergs pris om en miljon kronor var, tills det nyligen lades ner, det största design- och konsthantverkspriset i världen. Stena-familjen Olssons stiftelse står i dagsläget för merparten av landets större filantropiska insatser till kultur, forskning och humaniora, med mångmiljonanslag till ett visualiseringslabb på Universeum i fjol och till Göteborgsoperan för en nyskriven Håkan Hellström-musikal med premiär 2021. Kulturen har med andra ord setts som en samhällsbärande mekanism väl värd att stödja.

Men ingenting tyder på att vi kan räkna med kulturmecenater i framtiden.

Millennials (personer födda 1980-1996) och Generation Z (personer födda 1997-2013) kommer inom kort att utgöra den ekonomiska maktfaktorn i världen, och de är kräsna med sitt engagemang.

Visserligen är de givmilda och engagerade och vill förändra världen, menar Jean Case, som driver Millennial Impact Project vid det sociala innovationscentret Case Foundation i Washington D C, (Financial Times den 17/10 2019). Men det som de brinner för är miljö och sociala frågor.

Studien "Ett givande givande” (2013) från nätverksorganisationen Entreprenörskapsforum bekräftar att även svenska millennials har andra givarpreferenser än de som är födda före 1970.

Stenbecks Stiftelse är med syskonen Hugo och Sophie Stenbeck i styrelsen ett tydligt exempel på yngre socialt engagemang som jobbar med bland annat genom antimobbningsorganisationen Friends och Järvaskolan. Stiftelsen Norrsken Foundation, finansierad av Klarna-grundaren Niklas Adalberth, är ett annat exempel på svenskt Millennial-engagemang i så kallat effektiv altruism, inte minst genom coronarelaterade satsningar. Men kulturen lyser med sin frånvaro.

Varför?

Det finns flera teorier.

Mer eller mindre alla skapade en egen relation till Strindberg och Mozart,

I boken "Befria kulturen från politiken" (2013) reflekterar debattören och författaren Fredrik Segerfeldt över att exempelvis teater och opera spelar så stor roll i det västerländska kulturarvet därför att det före den digitala boomen inte fanns några alternativ. Det var live eller inget som gällde. Mer eller mindre alla skapade en egen relation till Strindberg och Mozart, det som kom att bli den "medelklasskultur” författaren Anders Rydell spår en mörk framtid för i antologin "Framtiden är nu – Kultursverige 2040”.

Medelklasskulturen – definierad som proffskultur på nationell nivå oavsett genre, ofta med skrala finanser – hamnar alltmer i kläm mellan en mer sensationellt betingad mastodontkultur och en svällande amatörkultur, där blockbusters och blogginlägg erbjuder det största och senaste.

Och frågan är väl vilken plats denna medelklasskultur har hos yngre personer i dag.

I Sverige har vi sedan 1974 haft en kulturpolitik med ambitionen att bredda begreppet kultur och samtidigt främja ekonomisk och social jämlikhet. Fyra och ett halvt årtionde senare läggs kulturskolor ner och estetiska och humanistiska ämnen på skolplanen reduceras till ett absolut minimum.

Dagens genomsnittliga kulturskapare hemsöks av förfallodagar och deadlines för ansökningar om pengar de behöver för sin överlevnad. I varje ansökan ska de rättfärdiga sin existens och sin verksamhets viktighet för alltifrån barn och ungdom till världsfreden. Hälften av deras kraft och ork går åt till det, en fjärdedel till roddning av allt som de inte har råd att anställa en producent för och den sista fjärdedelen, med lite tur, till att skapa någonting av kulturellt värde.

Millennials och Generation Z kommer av allt att döma inte att gynna opera eller teater när de erövrar sina marknadsmiljarder oavsett vilken scen de ges på, för de har ingen aning om varför det finns eller på vilket sätt det kan angå dem.

Ska kulturen kunna resa sig igen och åter bli relevant, behöver vi involvera världens snart mäktigaste generationer i debatten.

Först då kommer Millennials och Generation Z kliva över tröskeln, blippa sina kort och rentav överväga en donation eller två av tid, pengar eller värdefull kompetens.