Vem tillhör Franz Kafka? Det låter närmast som en gåta eller kuggfråga. Ändå har just detta diskuterats i tysk press sedan Israels nationalbibliotek i oktober tillkännagjorde att de ämnade kräva tillbaka det originalmanuskript till Processen som ägs av Tyskland och förvaras i Marbacharkivet. Ett krav som inte tagits emot väl, vare sig av Marbacharkivet som köpte manuskriptet 1988 via Sothebys eller av tyska medier som beskriver situationen som Kafkaartad, liknar den vid Processen och citerar diverse Kafkatexter för att illustrera kravets absurditet. Israels nationalbibliotekarie å andra sidan hävdar att Processenmanuskriptet är en israelisk kulturskatt, att försäljningen av det var en historisk oriktighet och att inga fler Kafkatexter på några villkor får lämna landet.
Att dragkampen mellan länderna kretsar kring just Kafka, som är berömd för att skildra bristen på grupptillhörighet och den inre exilen, är naturligtvis ironiskt. Dessutom var han som bekant varken tysk eller israel utan en tyskspråkig jude uppvuxen i Prag som då tillhörde Österrike-Ungern. Han besökte heller aldrig Palestina och dog 22 år innan staten Israel bildades. Kafkas kvarlåtenskap däremot räddades 1939 av Max Brod undan nazisterna till Tel Aviv. Brod skänkte sedan manuskriptet till sin sekreterare Ester Hoffe (som senare kom att ärva resterande Kafkamanuskript) men han gav även under sin levnadstid bort Amerika, Den försvunne och Slottet till Oxfords universitetsbibliotek. Israels huvudargument, att Brod i sitt testamente nämner Israels nationalbibliotek som tänkbar plats för Kafkas kvarlåtenskap, blir därmed starkt underminerat. Uppenbarligen kunde även Brod tänka sig att se Kafkas texter utanför Israel.
Men kan Israel verkligen kräva tillbaka något som har en så svag anknytning till landet från första början? Nja, det ser ganska svårt ut. Utöver Brods testamente lutar man sig tillbaka på Kafkas judiska härkomst. Det har även hävdats att Kafka var en hängiven sionist vilket är högst tveksamt. Processen låter sig visserligen tolkas, och har tolkats, religiöst men som sionistisk stridskrift är den knappast möjlig att läsa.
Samtidigt är uttrycken för den tyska pressens indignation också komiska; turerna kring Kafkas manuskript må vara torra, snåriga och långdragna – men Kafka-artade är de knappast. Det är inte utan att man tycker att såväl de israeliska som tyska journalisterna borde ägna mindre tid åt originalmanuskriptet och mer tid åt att läsa om själva romanen.
