Vänstermannen och protestsångaren Mikael Wiehe, som visserligen inte längre kallar sig kommunist, men dock antikapitalist har inte oväntat ett kluvet förhållande till USA. Han motsätter sig stora delar av landets inrikes- och utrikespolitik men konstaterar att han alltid haft väldigt trevligt när han varit där.
Väl framme på verandan lånar han genast Jills gitarr och sjunger några rader ur sin svenska översättning av Bob Dylans "Forever young". Det är låten han vill göra tillsammans med Jill Johnson.
Innan dess hinner han fira Chiles nationaldag och får hela restaurangen att sjunga med i den gamla latinamerikanska bamsehiten "Todo cambia", skriven av Mikael Wiehes kompis exilchilenaren Julio Numhauser som hamnade i Arlöv efter juntans militärkupp 1973.
Låt: Johnny Cash: "I still miss someone"
Betyg: 3/5
Jill Johnson och Mikael Wiehe hälsar på hos multimusikanten Charlie McCoy som dock är allra mest känd för sitt munspelande. Han har, som det brukar heta, spelat med alla de stora. Inklusive Wiehes store idol Bob Dylan. Nu gör de dock en Johnny Cash, trestämmigt, och även om det blir mer gemyt än magi så är det ändå fint på ett enkelt och avslappnat sätt. Och det planeras dessutom för en gemensam avslutning på veckan.
Låt: Mikael Wiehe: You´re the one I could have been
Betyg: 4/5
"Den jag kunde jag va" är en av de finaste texterna om vänskap som skrivits. Mikael Wiehe berättar om hur han sjöng den på Björn Afzelius begravning i Göteborg och trots att jag hört Wiehe prata massor med gånger om sin kompis Björn är det alltid med samma värme. Han talar om sorgen också, om hur man kan hantera och bära den med sig och ändå vara fullt närvarande i det egna livet. I mjukt kvällsljus, känsligt kompad av steelguitar och fiol sjunger Mikael Wiehe för första gången låten i engelsk översättning och den är precis lika självklar som på svenska.
Låt: Bob Dylan: "Forever young"
Betyg: 3/5
Jag hade önskat att Mikael Wiehe vågat utmana sig själv lite mer än att plita ned en Dylan-klassiker på sin bucket list. Skåningen har tolkat Dylan hela sitt liv och i samband med resan till Nashville var han mitt uppe i arbetet med ännu en platta fylld av Dylan på svenska. Men okej, jag fattar tanken. Dylan har spelat in i Nashville och när man dessutom får med sig multimusikern Charlie McCoy, som spelade gitarr på "Desolation row" och sedan anlitades för "Blonde on blonde", "John Wesley Harding", "Nashville skyline" och "Self portrait", så passar man på. Det är en fantastiskt låt, men ingen gör den lika bra som Dylan själv och detta blir liksom "bara" en cover. Vi har blivit bortskämda med att låtar sätts i nya kontexter i "Jills veranda", men det lyckas man inte med den här gången.
