Tanken med serien var att binda samman det vuxna politikerlivet med ett biografiskt djupsnitt om värderingar. Något sådant program har inte sänts tidigare, därför fanns det alla skäl att välkomna initiativet. Poul Perris utgick från samma frågepaket för var och en. Ingen av partiledarna valde att avstå. Jag anar att trycket var högt att få tala om sig själv och sitt parti under ett valår – och därmed en bonuschans att framstå som sympatisk och förtroendeingivande.
Det blev sammanfattningsvis en välmogen vuxen-tv eftersom samtalsformen erbjuder tittaren en väg runt de enkla åsikterna. Det blev särskilt klokt med eftersamtalen. Statsvetarna Ludvig Beckman och Katarina Barrling erbjöd en välgörande distans. Somliga tycker att SVT inte skall syssla med denna "privatisering" av politiken, men det blev inte en privatisering utan snarare en personalisering av politiken.Tuffa politiska fora finns redan.
Jag tänkte – här kan man få möjlighet att höra ett tonfall som är personligt och inte tuggat av det politiska språkets parlör. Det blev så emellanåt, men med förväntande politiska återfall. Perris var enträgen och lyhörd som en terapeut bör vara, men partiledarna verkade ändå vackla mellan en egen livsupplevelse och de politiska idéer de vanligen klär sig i. Det är också lätt att tänka sig att spontaniteten blir måttligt avkopplad framför en kamera med hela svenska valmanskåren som potentiella tittare.
En programform som denna är i grunden nog lika svensk som ett möte med SYO-konsulenten. Angela Merkel eller David Cameron hade aldrig suttit i tv och pratat med en terapeut om hur det är att vara "en helt vanlig människa". I Sverige är det av högsta vikt att framstå som vanlig för att förefalla verklig. Makt är av svensk hävd dessutom fult och farligt. Uppväxten skall helst vara trygg och odramatisk för att man skall bli lagom vanlig. Att uppträda som en "ovanlig" person kan ju nästan framstå som ett brott med trafikreglerna.
Perris samtal uppstod på sätt och vis i intervallet mellan Anna Hedenmos Min sanning och en anställningsintervju. Kanske skulle man inte vänta sig något annat, men en timme i tv är ändå ett gyllene tillfälle att dels dramatisera berättelsen om sig själv och dels uppfyllas av en slags munter esprit. Det blev inte så mycket av sådan spiritualitet men mer av lugn fundersamhet. En svensk partiledare skall snarast vara den vardagliga sympatins sändebud – och gränsande till det seriöst småtråkiga för blotta trovärdighetens skull.
Misstror vi politiker som försöker verka karismatiska? Sannolikt. "Visioner" ingår inte längre i det politiska basutbudet. Sverige är trots all landet Lagom. Därför denna vaksamma balans mellan att skydda sig mot terapeutens frågor och att visa sig som en eftersinnande medborgare. Nästa gång kanske anställningsintervjun vore den lockande formen.
