Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Mikael van Reis: Vad betydde Jean Sebergs nacke?

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

De som gillar film kan möjligen delas in i tre kategorier – först de som söker tidsfördriv, sedan följer de storögda amatörerna och slutligen de vassögda cineasterna. Man kan förstås vara allt på en gång men själv förblir jag mest en amatör som drömmer om att bli cineast. Amatör kommer av amator, älskare, och man kan älska mer eller mindre ... eller inte alls. Amatören konsumerar filmer, regissörer och skådespelare. Cineasten är experten som dessutom har pli på manusförfattare, ljussättare och biroller. Och har sett allt.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Vad var bäst på teve i sommar? Channel 4-produktionen The Story of Film av och med Mark Cousins blev min ihållande förälskelse. Här möttes jag – alltså amatören som vill vara cineast – av cineasten som talade till amatören och löste upp skillnaden timme för timme i femton program. Det var primetime på lördag, storslagen historisk ambition, hela den globala räckvidden från amerikansk western till indiska byberättelser, från afrikansk modernism till pormasken på Fårö. Här följde ett pärlband väl bekanta filmer och helt obekanta filmer, samtal med legender och ögonöppnare om regi. Vad betydde Jean Sebergs återkommande nacke i den där bilfärden genom Rom i Godards Till sista andetaget 1960? Vad är de sju skälen till Hitchcocks storhet? Har katoliken Bresson påverkat gangsterfilmaren Scorsese?

Det är sånt som väcker amatörens drömmar om att bli cineast, men här handlar det också om tevemediet i sig. Mark Cousins lågmält drömska men ändå intensiva, hans initierade men också förföriskt melodiska röst ger The Story of Film en sällsam karisma. Han är motsatsen till raden av brittiska programledare som artikulerar sig medelst dialektala spasmer. Cousins blandning av sakkunnighet och torr ironi är i stället stöpt i en musikalisk nordirländsk accent.

Summan är ett berättande som på samma gång förmår att vara inbjudande och distinkt. Ibland glittrar det särskilt. Som när Cousins beskriver regissören Ken Russells tidiga karriär. Denne gick från att vara militärflygare till att bli balettdansare – ”a rare career step”. Jag har smilat mest hela sommaren åt den diskreta bisatsen.

Vad hade hänt om The Story of Film gjorts som en kommersiell amerikansk teveproduktion? Det hade sannolikt blivit en stupid och servil stjärnparad där världen i övrigt hade dunstat bort i ett avlägset hörn av himlen. The Story of Film visar motsatsen och är ett suveränt underhållande bildningsäventyr genom tevemediet. Den där filmamatören kan ju efteråt känna sig som en sann cineast. Själv såg jag programmen merendels på SVT Play, ett antal finns fortfarande tillgängliga och två väntar på att sändas. Den chansen bör inte missas.