I dag är det kognitiv beteendeterapi som är den populära terapiformen. Jag anar att den är lite som en själens bilverkstad som får hjulen att rulla några veckor framåt, medan motsatsen i psykoanalysen mer är ett borgerligt gemak som inbjuder till långa åkningar mot det förflutna.
Jag läser Per Magnus Johanssons artikelsamling Psykoanalys och humaniora (Daidalos) som är ett försvar för humanvetenskapernas behov av att läsa Freud och hans efterföljare.
Jag studsar lite för jag har alltid tänkt mig ett nära och givet samband däremellan. Johansson som är utbildad psykoanalytiker bjuder på en bred palett med studier av Strindberg, kriminalpsykologin och utflykter med annan adress.
JAG STANNAR SÄRSKILT UPP för kapitlet om den symbolskapande människan där Johansson skriver med särskilt avklarnad blick för urfadern Freuds stora insats i Drömtydning och senare skrifter – läkaren och stilisten Freud som var särdeles insatt i skönlitteratur. En fin påminnelse.
Johansson påpekar där hur Freud såg att allt i drömmarna i själva verket kan reduceras till några enkla elementa. Det som undergick symbolisk behandling i drömmen var födelsen, könsskillnaden, föräldrarna, barnen och döden. Men det är också just de element som i stort sett all litteratur växer ur. Där finns själva flerplanskorsningen mellan psykoanalysen och den konstnärliga gestaltningen, men vad som ger psykoanalysen en humanistisk aktualitet är också en annan aspekt.
Med sin psykoanalys gav Freud varje människa ett förflutet, en egen historia som man måste söka komma till insikt om. Alla lever med en brist, påpekar Per Magnus Johansson med Freud, men den betingelsen får man söka bemästra och lära sig att leva med.
Så på ett vis är psykoanalysens betydelse för humaniora just ett historiskt perspektiv som innehåller både minne och glömska och förvanskningar. Där finns länken som återkallar Barndomen genom Minnet och Återberättandet. Det är återkopplingen mellan det som har varit och det som är, fast trafiken går i två riktningar. Man skall inte då glömma att minnet även skapar det förflutna retroaktivt. Det ger autenticiteten citationstecken. Vi skapar också det förflutna.
FÖR DEN ÅTERKOPPLINGEN fordras ett mjukt men vaket sätt att lyssna. Varje berättelse innehåller ofta nog en annan berättelse. Det är särskilt där som jag tror att humanvetare har något att lära av Freud och psykoanalysen vilket Per Magnus Johansson pekar ut i sin bok.
Det är ett skäl att lära av psykoanalysen. Inte för att dess svar alltid i snäv mening ”botar”, men därför att den visar hur varje människa har en levnadshistoria att ta på allvar.