Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Mikael van Reis: Konst som blivit till utseenden

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

När kom den moderna konsten till USA? För precis hundra år sedan. Ankomsten kan dateras till utställningen Armory Show 1913 då det allra senaste i den europeiska konsten anlände över Atlanten – bland annat Marcel Duchamps revolutionerande målning Nu descendant un escalier 1911-12. Målningen fixerade en filmisk rörelse där en naken kvinna går ned för en trappa.

Därefter har utbytet mellan Europa och USA varit en konsthistoriskt intensiv affär. Abstrakta expressionister som Barnett Newman och Mark Rothko fixerade det europeiskt sublima – det oerhörda – genom att måla med existensens djupaste måttstock. Svaret kom omsider med den amerikanska popkonsten som vägrade djupsinnet och i stället hävdade varuproduktionens banaliteter som verklighetens bas. Så har matchen gått över Atlanten mellan tillägnelse och bortstötning och den är inte avslutad.

Jag har nog aldrig tidigare sett skillnaden så skarpt tydliggjord som i försommarens utställningar på Gagosian Gallery vid 10th Avenue. I ena lokalen Jeff Koons, i den andra Anselm Kiefer. Absoluta motsatser – fast inget nytt, allt igenkännbart, men ändå ”nytt” från de koonska och kieferska konstfabrikerna. Koons fortsätter att reproducera sin sött pornograferade D isneyestetik med skulpturer som figurvikta korvballonger som föreställer en kanin eller en svan i kromat stål och intensiva färger. Koons skapar en värld helt utan tid, utan åldrande. Det är som att höra fåniga röster i helium.

Den raka motsatsen hörs som en Wagnertenor i Gagosians andra lokal där Anselm Kiefer ställer upp sina gigantiska målningar om Der Morgenthau Plan. Det är sent på jorden. Titeln kommer från en plan att omvandla det besegrade naziriket till en agronomisk zon utan industri. Det blev inte så, men Kiefer fortsätter att både besvärja och framkalla allt som inträffade under hans eget födelseår – 1945.

Hans målningar panorerar landskap av kallt vatten, grå skyar, fält av lera, vass och tistlar. Lysande suggestivt. Detta är ”Stunde Noll”, den tomma timmen men med spår av de offensiver som vittnar om andens kraft och bedrövelse.

Är detta motsatsen mellan det banala och det sublima? Det kan självklart stämma, men till sist infinner sig ändå en sorts ömsesidighet mellan Koons lackerade yta och Kiefers bråddjup. Båda har blivit sina egna repertoarmålare. Deras verk är nu som varuskyltar för sig själva – och när Kiefer förstör sina målningar med påmålade Celancitat måste jag stöna. Koons människa är en leksaksfantasi, Kiefers humanism är ett sorgetåg. Men både Koons och Kiefers konst har blivit till utseenden. Gapet mellan Europas melankoli och USAs hypomani blir inte så givet. I höst sluts i vilket fall en stor cirkel. The Armory Show 2013 skall avfiras med hundra år i minne.