Jag hade bara tillfälle att möta Harold Bloom en gång, men han gjorde omedelbart intryck – en klotformig judisk amerikanare med underbara stora bruna (eller blåa?) ögon i ett ansikte som tycktes vara nära att fall i gråt. En pojke i en äldre mans kroppshydda. Bloom talade om "Kung Lear".
Bloom var konstant i ett lidelsefullt försvar av litteraturen mot alla – hans åsikt – förnekare och förvanskare, men såg sig inte bara som Försvarare utan identifierade sig även med Shakespeares rundnätte komediant Falstaff. I alla händelser var Bloom en närmast imperial kritiker som hade en åsikt om allt.
Harold Bloom har gått bort 89 år gammal och blev USAs mest publike litteraturvetare – fenomenalt produktiv, starkt idiosynkratisk, konstant stridslysten, mer poesi– än romanläsare, i teorin en sorts litteraturens laborator.
LÄS MER:Litteraturkritikern Harold Bloom är död
Jag ser honom framför mig med sitt tunga men barnsliga ansikte. Där i labbet på Yale står en stor mängd dunkla flaskor uppställa med etiketter: Gamla Testamentet och Dante i försvarliga glaskolvar, störst är Shakespeare, sedan Milton, Goethe, romantikerna och in i moderniteten med Freud och Kafka och samtida amerikanska poeter. Jag kunde tänka mig ett periodiskt system av grundämnen om det inte vore för den konstanta utblandningen av Bibeln, Shakespeare och Milton.
För Bloom kunde litteraturen bara försvaras genom litteraturen och inte andra parametrar som feminism, postkolonialism, dekonstruktion, med mera.
Harold Bloom var hela sitt liv verksam vid Yale University. Han debuterade med en bok om Shelley 1959 och snart verk om William Blake 1963. En strid ström av essäer. Jag började läsa honom vid mitten av 1970-talet där han fick ett mäktigt genombrott med "The anxiety of influence" från 1973, men man kunde då söka sig bakåt till en stor bok om Yeats och framåt till en stor bok om Wallace Stevens.
I "The anxiety of influence" hade den anglosaxiska världen fått en spekulativ tänkare som motsatte sig traditionen från Eliot och nykritikerna (de som ogillade Milton och romantikerna men hyllade 1600-talets sonettmästare). En stridszon för litterär kanon.
För Bloom kunde litteraturen bara försvaras genom litteraturen och inte andra parametrar som feminism, postkolonialism, dekonstruktion, med mera. De tillhörde då The school of resentment (Förtrytelsens skola). Likväl stod Bloom nära den så kallade Yale-skolan av dekonstruktion i olika schatteringar – fast Bloom var gökungen i det murgröna boet.
Vi har alla ramlat ur Bardens kappa. Också Bloom. Som en Falstaff. Eller en Kung Lear.
Blooms tes i "The anxiety of influence" är att varje ”stark” poet visade sin styrka i kraft av sin bortträngning, förskjutning eller omvandling av en äldre och starkare faderspoet (en kvinnlig poet skall ha gömt sig i Bibelns Jesaja). Det är en fråga om en rivalitet, där de yngre var ”efeber” i ungdomligt jagförsvar. Bloom konstruerade en spekulativ ”map of misreading” med revisionskvoter och kabbalistiska figurer. Lockande och suggestivt, inflytelserikt och undflyende.
Men Bloom gick vidare och fick sitt stora publika genombrott med de tjugosex utvalda författarna i "Västerlandets kanon" (1994) samt i boken om urguden själv – i William Shakespeare – "The invention of the human" från 1998. Vi som är så förnöjt egna, vi är i själva verket uppfunna av Shakespeare. Vi har alla ramlat ur Bardens kappa. Också Bloom. Som en Falstaff. Eller en Kung Lear.
Senare publicerade Bloom böcker om Bibeln men också en ström av litterära guideböcker. Han blev publik och varmt introducerande. Jag tycker han också blev alltmer förtunnat auktoritär, men boken om Shakespeare väcker ändå stark läslust. Sedan blandar han grundämnet Freud med den frätande vätskan Kafka och med… ja, vi känner igen oss i det bloomska laboratoriet med kraftfulla litterära reagenser.
