Den där livsvida morallektionen kan fixeras av tonårens känslighet för rätt och fel. För min del kom den med Chilekuppen i september 1973. Jag var nitton och händelserna i Chile blev en brutal påminnelse om uniformerad ondska. Det var ett definierande ögonblick.
Jag anar att min far upplevde något liknande när han var nitton. Från Sverige kunde han följa slaget om England där en skara unga och rufsiga brittiska stridspiloter slog tillbaka Nazitysklands luftangrepp i september 1940. Världen höll andan. En fyrahundra piloter miste livet under Blitzen och min far talade gärna om dessa unga hjältar. Douglas Bader, Richard Hillary och andra. Detta motstånd var ett definierande ögonblick för hans del.
De flesta kan nog hoppas på att få känna sådana ögonblick av klarhet. Den närslutna vetskapen är att denna klarsyn alltid kan utsättas för förfrysning och förvrängning. Som när avståndet mellan ord och verklighet plötsligt växer och kategorierna anländer. Språket kan då med ens börja leva ett spöklikt egenliv med vedertagna åsikter om vad man bör bry sig om och inte. Det finns i den stunden alltid de som räknas som De andra.
Jag såg nyss Elisabeth Åsbrinks starka debutpjäs Räls på Folkteatern. Den handlar om Emil och Alice som är vuxna judar i Sverige. De skickades från Wien 1939 av sina föräldrar för att överleva förföljelsen och kan nu återuppleva resan i pjäsen som en färd genom iskall raslagstiftning fram till en svensk verklighet som inte sällan var emotionellt förfrusen. Pjäsen har en pol i Kristallnattens pogrom 1938 och en annan i livserfarenhetens osäkra mark. Räls handlar i synnerhet om ett definierande ögonblick av förvisning. Med Kristallnatten tog en lång tysk-judisk historia slut.
Det var andra gången jag såg pjäsen. Vid premiären såg jag den med min vän Hans som är född 1917 i Berlin och var en av de sista judarna som i ung ålder kunde fly Nazityskland i april 1939. Han hamnade i Sverige där han mötte mentaliteter som han kunde känna igen från Berlin. Här fick han inget gehör för att få ut sin mor från Berlin. Hon dödades i Auschwitz.
Nu lever vi i en helt annan tid av upplyst välfärd, historisk sakkunskap och neurotiska kategorier. Vilka förfrysningar verkar nu? Vad blir det definierande ögonblicket för en nittonåring i dag? Jag vet inte så säkert, men tänker upplysa mig med norska Margreth Olins dokumentärfilm Dom andra som just haft premiär. Den handlar om hur Norge tar emot ensamkommande barn från exempelvis Afghanistan, men i strid med barnkonventionen sänder dem ut ur det nödställda norska landet när de blivit myndiga. Desperata artonåringar hamnar i en europeisk ofärd. Också det handlar om definierande ögonblick.
I kväll klockan 18.00 diskuterar Eva Åsbrink och Ola Larsmo När glömskan blir omöjlig – vittneslitteraturens villkor på ABF, Folkteatern.
