Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Mikael van Reis: Dansk export övertygar igen

Framgångsagan dansk tevedramatik fortsätter. Efter Bron följer nu Arvingarna i tio avsnitt – Mikael van Reis följer fascinerat en familjefejd med urgamla rötter och ett danskt burleskeri.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

”Ingen kultur utan grav, ingen grav utan kultur.” Bättre belägg kan inte kulturtänkaren René Girards dystra ord få än SVTs nya danska serie Arvingarna. I första avsnittet hamnade vi mitt i den danska konstnärinnan Veronika Grønnegårds sista dagar, död och begravning och hon hinner inte kallna förrän syskonfejden tagit fyr på Fyn. Vem skall ärva det väldiga godset som hon förvandlat till ateljé? Skall det bli ett museum och äreminne över hennes konst? Veronika dör på julafton och begravs på nyårsafton – vilket får en viss tyngande symbolik.

Arvingarna är i synnerhet en serie om 68-generationen och deras barn, om hur bohemeri blandas med borgerlighet och själssprickor som följd, som i en del Lars Norén-skådespel från 80- och 90-talen. De klassiska ingredienserna dukas upp på nytt – bindningar och svek, felsteg och avund. Den borgerliga familjen ligger kanske inte i ruiner, men den är i behov av ständig renovering. De tio avsnitten av Arvingarna får visa hur det lyckas.

Matriarken Veronika har levt med många och gift sig rikt. Hon gör sin cancer till en hemlighet bland andra. Hon har tre barn men egentligen fyra: Gro som är modersbunden, Fredrik som är modershatare, Emil som glider fram på mammas pengar och egen charm. Så tillkommer den bortadopterade men intakta Signe som i sista minuten får veta vem hennes mor är och därtill får ett sistaminuten-testamente.

En av mammans forna män finns dessutom i närheten – Thomas är en åldrad hippie som sitter i en byggfutt och spelar trummor för myrorna. Det är en ganska rolig nidbild av en otillräknelig sextioåtta med empatin bortslarvad bland alla egocentriciteter.

Arvingarna är ytterligare ett exempel på framgångssagan från Dansk Radios dramasektion. En del av svaret är att serierna är stark manusstyrda – författaren har fått en ny roll. Här är det Maya Ilsøe med Pernilla August som ”koncipierande regissör”.

Det blir sparsmakad musik och snabba klipp i lite speedad dogmastil, dock utan överdrifter och med ett väl placerat burleskeri som kontrapunkt. Som i scenen när alla begravningsgästerna samlats för en avskedsceremoni i ateljén medan modern med sin kista är på villovägar. Som sagt, ingen kultur utan grav, ingen grav utan kultur.

Nu väntar tredje avsnittet och så långt ser vi ett renodlat bildberättande vars höga tempo siktar mot den där utplanande stunden för en plötslig och känslig sanning. Det är just den dramaturgiska kombinationen av fascination och identifikation – men alltså med en viktig dos danskt burleskeri. Ostronfest på dödsbädden. Jultomten som får dödsbesked mitt i sitt hoho-ande. Modern anländer till sin egen begravning som sista gästen.

Den där bistra humorn är nog så viktig, men i än högre grad handlar Arvingarna om ett mycket intensivt skådespeleri. Gro är ”Mammas lilla terrier” och Trine Dyrholm spelar hennes kontrollerade hysteri på briljant vis. Hennes fiende och bror advokaten Frederik (Carsten Bjørnlund) är iskall och rasande på samma gång. Som florist kan Signe leverera blommorna till moderns begravning. Marie Bach-Hansen gör här ett växande porträtt av utsatt normalitet. Varför blev hon bortlämnad en gång?

Man kan tala om en dysfunktionell familj av urgrekiska dimensioner och i huset finns förstås även en osalig ande från förr – farfadern Carl som sköt sig i stallet. Föräldrarnas undermedvetna är barnens verklighet, påstod en psykoanalytiker. Så är det kanske här, men viktigare tycker jag den perspektiviska personteckningen är. Den som är god kan ju inte vara god hela tiden, den som är ond kan ju inte vara ond hela tiden. I synnerhet inte i en serie om tio avsnitt. Det tredje avsnittet sänds nu på måndag.