Två slags pinsamheter uppträder i Bron. Den första är mycket vanlig eftersom det handlar om regins genvägar. "Cutting corners".
Det sker när gigolon Claudio mördas och dramats poliser genast har all kunskap om honom på bordet – utan någon som helst spanarmöda. Och han har minsann dött av samma gift som några andra. Det gick lite väl snabbt där.
Liksom när Saga Norén plötsligt upptäcker att Martins Rohdes son Nikolaj har en barnflicka som är psykiskt sjuk och som förgiftar Nikolaj med tabletter. Det gick lite väl snabbt där också. Saga vandrar runt som en handbok i psykiatri.
Den andra pinsamheten är däremot dramatiskt genomplanerad. Det handlar om sex och Saga Norén ställer de pinsamma frågorna som vore hon ett barn som talar om att kungen är naken fast ingen annan vill se det . "Han hade liten penis" påtalar hon för den djupt generade Martin som helst vill springa genom väggen.
"Han" är den döde gigolon Claudio som ligger på bårhuset. Sedan fortsätter pinsamheten med Saga i sängen med sin kille Jakob. Hon får inte det sex som hon vill ha – Jakobs mamma kamperar ju i rummet bredvid och Jakob försöker förklara belägenheten för Saga. Hon fixar det i stället med lite onani morgonen efter ("Jag är snart klar", ungefär som ett barn suttit på pottan: "Färdig!").
Det är nog första gången i kriminaldramatikens historia som huvudpersonen högljutt masturberar. Det är där som om Bron smält samman med en roman av – inte Millenniumseriens Stieg Larsson utan hans kollega och ungdomsvän Stig Larsson som skrev romanerna Nyår och Komedin 1. Få dras till pinsamheter som just Stig Larsson.
