Språket är som en minnesreservoar med olika vattenskikt, en glittrande yta av flyktigheter och en dyig botten av urtida stillsamhet – däremellan olika temperaturer och en sorts cirkulation av olika ord. Somliga ord sjunker långsamt mot botten, ord som landstrykerska, latrinbärare, lykttändare, lokputsare och lusighet.
Tanken om att vi lever i ett sekulariserat samhälle är dock skenbar. Språket är ju fullt av andliga hänvisningar. Vi möter ofta ord som magi och mystik, fast ett skäl är att de är korta nog för tidningsrubriker. Inkarnationer och uppenbarelser är också rätt vanliga i språkbruket. Språket är i själva verket bemängt av en religiös diskurs.
Kungar, påvar och drottningar är också vanliga – litteraturpåve, deckardrottning och fastighetskung, förekommer ofta. Man mår som en prins. Man roar sig kungligt. Det var i grevens tid. Desserten var himmelsk.
I stunder av kris åkallas förstås himlen eller helvetet av de allra mest sekulariserade – gement skrivet som herregud, jävlar och fanihelvete. Svordomarna säger egentligen mycket om den kultur man lever i och hur konventionell den kan vara. Köttederna är tämligen konservativa och kreativt blockerade, åtminstone i jämförelse med kapten Haddocks. En genuint oidipal kultur som den amerikanska måste fixeras nationellt vid uttrycket motherfucker som ju intressant nog blandar positivt och pejorativt.
Annars finns det idioter. Och det finns aldrig så många idioter som när man sätter sig bakom ratten och beger sig ut i trafiken. "Idiot!" Men – slår det mig – det borde ingå i de mänskliga rättigheterna att få vara idiot ibland, att göra fel, att visa sin felbarhet. Idiot kommer trots allt från grekiska idiotes som betyder egen, i bemärkelsen en person som skiljer sig från massan. Idioten är okunnig, men Dostojevskij visade en annan sida med romanen Idioten. Furst Mysjkin är bara nästan en idiot.
Bilden av idioten förändras skarpt när jag läser den alltid lika uppslagsrika som invecklade Avital Ronell i boken Stupidity (2001). Som litterär filosof vänder hon på konventionerna med talför energi (böcker som The Telephone Book, Crack Wars...). Dumheten är okänd mark för kunskapen, den går helt enkelt inte att begripa fullt ut vilket sätter gränsen för vetandet som maktutövning. Obegripligheten blir neurotisk. "Du är en idiot!". Och samtidigt är idiotin – menar Ronell – som skuggan vid varje författares skrivande hand. Att bli egensinnig.
Avital Ronell visar att idiotin är en kraft som i själva verket osäkrar alla våra begrepp. Den tränger in överallt och löser upp den självgoda vissheten. Det var kanske därför amerikanska flottan destineras av KISS-principen. Keep it simple, stupid! Den som tänker för mycket kan lätt avfärdas som idiot – fast av andra idioter. Det finns trots allt skillnad på idioti och idioti.
Mikael van Reis är medarbetare på kulturredaktionen.
