Mikael Olofsson: Objektivitet och konst går inte ihop

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Få se nu, konsthistorien som topplista? Jan van Eyck, Albrecht Dürer, Pieter Bruegel. Och så ett bakåtskutt över alperna: Giotto, Piero della Francesca, Leonardo, Michelangelo, Tizian. Därifrån ett hopp till barocken: Caravaggio, Velazquez – och så ett kliv till det borgerliga Holland: Vermeer, Rembrandt. Vidare till revolution, romantik, realism: Friedrich, Goya (Delacroix inom parentes eftersom jag inte gillar honom. Här borde jag väl klämma in David också?). Turner. Courbet. Men Ingres kan dra åt skogen. Han skulle förresten bli förbannad över att jag inte pressar in Poussin i sextonhundratalet, istället för dråparen Caravaggio. Skit samma, nu till det moderna skedet: Manet, Degas, Monet. Cezanne, van Gogh. Här någonstans börjar väl den egentliga modernismen, med expressionismens rötter i van Gogh och kubismens i Cezanne. Puh. Det får duga.

ANNONS

Nå, det där var visserligen bara europeisk konst och nästan bara måleri, jag vet. Men vi ska försöka få syn på resten av världen också, senare. Och introducera begreppet visuell kultur. Och fotohistorien. Och fundera över kvinnans frånvaro i den traditionella historieskrivningen. Det här är bara en rudimentär lista över målare man måste känna till som konstskolestudent!

Någon protesterar: den japanske giganten Hokusai då? En annan: eftersom jag nu tidigare pratade om Artemisia Gentileschi, varför stoppar jag inte in henne i sextonhundratalet? ”Ja men hon håller inte riktigt, jag har ju bara fyra där!” Jag är redan ute på svag is. Sedan lägger jag fram listan för några kollegor, som också blir upprörda, men inte över den icke-europeiska världens eller kvinnans frånvaro. Utan Tintorettos! Seurats!

Nå, verkar listan begränsad blir det som inte kom med bara mer lockande: en liten teckning av en dromedar av Pisanello, ett fantastiskt terrakottahuvud från Yoruba-stammens 1200-tal, persiskt miniatyrmåleri, buddhistmunkarnas kollektiva rituella sandmåleri, långt bortom det euoropeiska konstbegreppet. För en tid sedan upprättade konstkritikern och författaren Therese Bohman en ”objektiv” lista över historiens tio bästa målningar i tidskriften Axess. Det gällde att urskilja självironin i ”objektiv” för att inte ta sig för pannan. Å andra sidan är det lättare att be om ursäkt och relativisera sitt eget omdöme än att stå upp för vad man tycker. Hennes lista var ungefär som min, djupt rotad i Europa och den allra vanligaste historieskrivningen, med något personligt undantag: en målning av Whistler.

ANNONS

Med detta sagt, nu är det dags att ta itu med 1900-talet. Picasso, Duchamp ...

Mikael Olofsson är konstnär och kritiker. Medverkar regelbundet i GP. Skrev senast om Palle Nielsen-utställningen på Grafik i Väst.

ANNONS