Mikael Olofsson: Glöm inte hjärnan på Documenta

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Kön, vänteormen, Die warteschlange, var för lång. Så vi sparade hjärnan till sist. Alltså The Brain, den trettonde Documentautställningens allra innersta. Rummet som enligt curatorn Carolyn Christov-Bakargiev ”tänker” hela den väldiga utställningen. Eller som idéfrön lägger ut spåren. Ting, visuellt ofta oansenliga artefakter, skulle det visa sig. I stället ägnade vi resten av Documenta tre hela dagar. Hemsidan rekommenderar minst två. På tre hann vi långt ifrån med allt.

Bland annat missade vi El Chaco. Rättare sagt: vi missade att notera dess frånvaro. För El Chaco kom aldrig till Kassel. Den 37 ton tunga och för ursprungsbefolkningen heliga meteoriten blev efter kraftiga protester kvar i Argentina på platsen där den slog ner för 4000 år sedan. De argentinska konstnärerna Guillermo Faivovichs och Nicolás Goldbergs förflyttningsprojekt har anklagats för kolonialt tänkande. Hur kunde vi missa den? För meteoriten finns ju ändå där på Friedrichplatz, som frånvaro, som berättelse, berättelsen om varför den temporärt skulle flyttas dit och varför den inte flyttades dit. Mycket på Documenta handlar om berättelser och historia. Det större och djupare rum som verken öppnar och avtecknar sig mot.

ANNONS

Till Tino Sehgals This Variation kom jag för sent. Jag hann knappt gå in i det mörka rummet, notera att det var befolkat, kanske av osaliga andar, kanske döda i Hades, osynliga men dansande, rytmiskt väsande, tills de plötsligt hur mjukt som helst började knuffa mig mot utgången, skanderande ”You have to go, you have to go”. Väl ute igen kunde jag äntligen se dem, en rytmiskt skränande flock, studsande i dörröppningen. Klockan var fem över åtta. Jag återvände in i mörkret nästa dag. Sång. Osynlig men snart skönjbar närvaro. Allt tydligare rörelser. Fragmentarisk dialog, intrikat koreografi, i ett mörker som ögonen så småningom vande sig vid. Så att de deltagande började upplevas som ”vi” och de stackars blinda trevande besökarna som ”dom”. I suggestionen utvann jag en enkel moral och filosofi ur detta. Vänj dig vid mörkret.

Men så var det då hjärnan. Tänker ni åka till Kassel så ta hjärnan först, även om ormen fortfarande kan slingra sig lång. Oavsett hur många korrespondenser och ekon man sedan kan upptäcka i utställningen finns här märkliga ting att begrunda. Föremål från Libanons Nationalmuseum som smält samman i krigets eldar. Eller en oljemålning från Kabuls museum, som räddats undan talibanernas förstörelse av en konservator som målat över människor och djur med vattenbaserad färg som sedan kunde tvättas bort.

ANNONS

Mikael Olofsson är konstnär och kritiker. Medverkar regelbundet i GP. Senast skrev han om Saskia Holmkvists utställning In character på Borås konstmuseum.

ANNONS