Mikael Olofsso: Ett slag för ambivalensen

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Jag växlar några ord med en bekant som jobbar på Systembolaget. Vad passar egentligen till vad? Vi konstaterar att uppfattningen om vad som är gott och inte gott växlar med tiderna, egentligen är det underligt. Borde inte sinnesnjutningarna vara konstanta, tveklösa? I själva verket är de komplicerade kulturella vävar, också de – åtminstone vad gäller gom, tunga, smak. Och följaktligen doft. Det räcker för övrigt med en enda auktoritets påstående för att man skall börja ifrågasätta det som tidigare varit självklart. Som när kocken och sommelieren Michel Jamais i en bok påpekar att vitt vin inte passar till räkor, på grund av umamin! Det stämmer faktiskt, det har jag ju alltid tyckt. Egentligen! Men traditionen och vanan har hindrat mig från att verkligen känna efter.

ANNONS

Resonemanget kan förstås vidgas till sex och sensuella retningar, varför missa en sådan chans. Onekligen sammansatta förnimmelser också de, även om man gärna vill föreställa sig en gemensam evig njutningskärna i orgasmen – och hur mannens känns i jämförelse med kvinnans förblir ett evigt ämne i ett evigt samtal. I det hundrasjuttioåttonde avsnittet av just detta samtal påpekade en kompis att han i likhet med de flesta uppskattade kroppslig beröring men ryggade tillbaka när det gällde bröstvårtorna. En väninna påstod då att han förnam den beröringen precis som alla andra, inklusive kvinnor, alltså egentligen som skön, men felkopplade den och upplevde den som genant, som kvinnlig, kanske homo, i alla fall alldeles för queer, och tog skydd. Ett märkligt resonemang, som onekligen komplicerar resonemanget om skönt ytterligare. Tänk om till och med orgasmen av vissa har upplevts som obehaglig eller rentav fasansfull, låt säga i det viktorianska England?

Personligen skulle jag vilja slå ett slag för ambivalensen – och nu talar jag inte längre om sexualitet, utan återvänder till det mindre riskabla smakspåret. Den vällagrade osten kan tangera äcklet. Strunta i att salta på avokadon, upptäck den fylliga nästan-äckliga faddheten. Det på tallriken blödande köttet ska vi bara inte tala om.

ANNONS

Smakens kulturhistoria har avhandlats och berörts i många olika sammanhang. Men det här vobblande resonemanget för jag i själva verket bara för att slå fast en enda, den enda objektiva sanning jag känner till inom detta svåra fält, och lånar här seriefiguren Rockys ord: rosévin är äckligt och smakar som uppkräkta hallonremmar upplösta i vinäger. Sedan får Michel Jamais säga vad han vill. Men om någon bjuder tackar jag inte nej. Jag kan ju åtminstone utveckla en ambivalens.

ANNONS