Scenen är lysande. Längst fram i klassrummet sitter den självgoda filmaren, briljant spelad av Ann Petrén. Hon är där för att berätta, eller snarare skryta, om sin senaste bedrift. Eleverna i förortsskolan har just fått se dokumentären. Nu vill hon bara hösta in lite beröm. När en elev, med väl underbyggda argument, istället ställer kritiska frågor intar filmaren omedelbart försvarsposition. Hon har minsann inte gjort en rasistisk film!
Ju mer dokumentärfilmaren försvarar sig desto mer rasistisk låter hon, utan att märka det själv. Samtidigt är hon ju en auktoritet, medan eleven blir den ”jobbige” som med sina frågor ”förstör lektionen”.
Kortfilmen God ton är bara en i raden berättelser jag sett på årets Göteborgs filmfestival som lyfter fram, och förbluffande väl lyckas gestalta, vardagsrasism. Kevlar är en annan. Där handlar det om Camilo, som lånar sin kompis dyra jacka för att kunna ragga på södermalmstjejen Amina. Efter förvecklingar, när jackan blir stulen, utpekas han själv som tjuven.
Att blottlägga fördomar är helt uppenbart drivkraften också för en ny generation filmare.
I det lite längre formatet tävlar just nu nio filmer om det åtråvärda Nordiska filmpriset på en miljon kronor. Milad Alami porträtterar i sin intressanta debut The Charmer iranske Esmail, som allt mer desperat söker en dansk kvinna att gifta sig med för att få uppehållstillstånd. Det ena mötet efter det andra med olika kvinnor avslöjar en avgrund mellan olika livsvillkor. Solkiga fördomar avlöser varandra i en allt mer komplex historia med fina skådespelarinsatser av Ardalan Esmaili och Susan Taslimi.
Isländska And Breathe Normally av isold Uggadottir är likaså en elegant debut där två kvinnor möts av en slump på den isländska flygplatsen Keflavik. Den ena reser på falskt pass för att ta sig från Guinea Bissau till Kanada med sin familj.
Iram Haq berättar i hedersdramat Vad ska de andra säga? en delvis självupplevd historia om en norsk-pakistansk tonårstjej som kidnappas av sin far och bror och skickas till Pakistan, ett land där hon aldrig satt sin fot.
Malene Chois imponerande debut The Return är även den inspirerad av egna upplevelser. I det skickligt sammanvävda identitetsdramat besöker två dansk-koreanska adoptivbarn för första gången sitt så kallade ursprungsland men känner sig inte hemma där, eller riktigt någonstans.
Jesper Ganslandts migrantdrama Jimmie är nära och intimt. Regissören spelar mot sin egen 4-årige son. Ändå blir filmen för mig problematisk på liknande sätt som när Lisa Aschan lät en ung vit kvinna hamna i flyktingförvar i Det vita folket (2015). Behöver publiken (och vilka menas i det här fallet med den?) verkligen se vita människor fly för att orka engagera sig i migranters öden? Själv föredrar jag i sammanhanget Gianfranco Rosis mästerliga dokumentär Bortom Lampedusa, som även den betraktar flyktingkrisen ur ett barns perspektiv.
Medan människor dagligen dör namnlösa i Medelhavets iskalla vatten, kan rika vita västerlänningar designa sin egen död för att optimera sin upplevelse in i det sista. Det senare skildras i Lisa Langseths tävlingsfilm Euphoria, med Alicia Vikander och Eva Green i huvudrollerna.
Trots starka konkurrenter tror jag ändå att det blir Gabriela Pichlers Amatörer som tar hem årets filmpris. Hoppas det. För det är en av de starkaste filmer jag sett om det vi kan kalla stolthet och fördom.
