Adjö Metro. I veckan berättades att gratistidningen slutar producera egen journalistik. Alla journalister får sparken. Nu ska Metro bli något slags märklig debattsajt, ett projekt som aldrig kommer flyga. Men det är inte värst. Värst är att allmänheten förlorat ytterligare en gratis, journalistisk nyhetssajt. Var ska den nu vända sig?
Aftonbladet, Expressen, DN, GP och lokaltidningar, nästan alla medier har nu någon form av betalvägg för sin journalistik. Det är begripligt, eftersom det är en överlevnadsfråga. Men det för också med sig ett demokratiproblem. För alla de som inte vill eller har råd att betala för journalistik – var får de sin information?
LÄS MER:Metro lägger ner verksamheten
Vi svenskar har allt mer lämnat tidningsprenumerationer och i stället sökt oss till sociala medier. Vi scrollar våra flöden och deltar i chattgrupper. Här får vi bitar av information, när vi behöver fördjupning googlar vi. De flesta, framför allt yngre, är ointresserade av att betala för ett stort paket av innehåll de aldrig kommer läsa eller bläddra i. Samtidigt: När de väl behöver den verifierade, journalistiska informationen – nyanserna och den större bilden – ligger den bakom betalvägg. Som de inte kommer att betala sig förbi.
Så har det alltid varit, resonerar någon, men det finns många skillnader. Då var medier nästan det enda sättet information kunde spridas snabbt på. I dag finns alternativa nyhetskällor överallt – gratis för den som inte orkar betala. När du googlar på ett rykte du läst om, möts du av betalvägg på DN och Aftonbladet – men däremot har den invandringskritiska sajten en gratis artikel om ämnet. Ofta kraftigt vilseledande eller ensidig. Eller så är det en rent av nazistisk sajt, en propaganda- eller politisk sajt.
Alla heter vanliga, generiska nyhetsnamn som gör det svårt för en vanlig läsare att förstå avsändaren eller syftet. Så de läses och delas.
Problemet är enormt. Bland de tio artiklar som varje dag får mest spridning i Sverige är nästan alltid en eller två nyhetssajter med alternativa agendor representerade. I vakuumet av journalistiska medier tar de plats, blir allt mer normaliserade. Och det är begripligt:
För var ska läsare vända sig?
Metro har genom åren fyllt en viktig demokratisk funktion. Först som papperstidning i lokaltrafiken, sedan som granskare av virala rykten. Det var journalistik i kortformat, men aldrig snuttifierat. Det hjälpte Sverige att hålla sig uppdaterat.
LÄS MER:Hur förstå människor som tror att jorden är platt?
Det är lätt att tänka att fallet beror på en omöjlig affärsmodell – nyheter gratis för läsarna – men i Metros fall verkar det också handla om en usel företagsledning. Och internationellt finns ljusglimtar. Förra veckan berättade tidningen The Guardian om hur de för första gången på decennier gått med vinst, tack vare en ny affärsmodell: Läsardonationer. Under varje artikel ombeds läsare gå stötta ekonomiskt, inte för att få artiklar exklusivt, utan för att fler ska kunna ta del av deras innehåll, gratis.
I Sverige har inte en enda större redaktion vågat på ett sådant experiment. Ingen vågar tro. Och ingen ser anledning till att försöka – betalväggarna bär just nu. För mediehusen. Men inte för demokratin.
Metro var ett slags sista symbolisk utpost för en annan väg framåt. Låt oss hoppas att någon annan nu vågar plocka upp bollen.
