Jag har läst Åsa Linderborgs ”Året med 13 månader” och skrattat högt. Dagboken är från nyss men jag hade hunnit glömma hur det var i Sverige då, 2017-18, hur stridslinjerna drogs och vem som var på vilken sida.
LÄS MER:Åsa Linderborg öppnar upp om kontroverserna
Jag hade glömt Alice Bah Kuhnkes beslut att ta på sig knytblus på Instagram, mindes inte att Cissi Wallin uppmanade sina följare att demonstrera i Almedalen i ”Handmaid’s tale”-hattar (“eller något annat vitt på huvudet”). Jag hade förträngt att Alexandra Pascalidou startade Nya Akademien som nominerade Haruki Murakami till ett ”alternativt nobelpris” som han inte ville ha, varpå den Akademien upplöstes efter några månader.
Linderborgs dagbok är som att läsa en resumé av ett gammalt huliganbråk.
Linderborgs dagbok är som att läsa en resumé av ett gammalt huliganbråk. Alla inblandade beter sig som att det de gör är väldigt viktigt, helt avgörande faktiskt, men motiven är svåra att fatta. Två år senare är kulturministerns poserande obegripligt, jag blir bara fnissig av att tänka på det, på allt adrenalin som måste pumpat när pressekreteraren tryckte på publicera-knappen på Instagram. På den malliga, allvarliga min som Åhléns reklamare måste haft när de lyckades övertala deckarförfattaren Jens Lapidus att ställa upp i deras metoo-kampanj i rosa kroppsstrumpa och enorm rosett runt halsen. Hade de bröstet fyllt av kamplusta, var de redo att göra skillnad? Scarf, 199 kr. Mod, priceless.
Begreppet meme uppfanns av evolutionsbiologen Richard Dawkins på 1970-talet. Det beskriver hur kulturella fenomen beter sig som om de levde, att de är själviska precis som gener och utsatta för naturligt urval som organiska fenomen. Det som klarar sig i kulturen är de memes som är bäst anpassade efter miljön och lyckas sprida sig mest, inget annat.
Läsarna är aldrig så engagerade som när läsandet påverkar nyheten i sig.
Symbolstrider och låtsasrevolutioner är den memetik som dominerat kulturen de senaste åren. Jag har skrivit om de djuriska gladiatorspelen på internet flera gånger och Åsa Linderborg bekräftar i sin bok hur klicken slår rekord när journalistiken blir interaktiv, att miljön är perfekt för memes som metoo. Läsarna är aldrig så engagerade som när läsandet påverkar nyheten i sig, när en privatpersons delande av en artikel kan vara det som till slut får huvudena att rulla.
LÄS MER:Alexander Bards fall är ett modernt gladiatorspel
Memes motiveras inte av rättvisa, bara av överlevnad. Den politiska inramning som dreven ofta haft har varit praktisk för att den är tillåtande, till skillnad från hämndbegär och ren maktlystnad är politisk kamp inte tabubelagt, vilket gör att det funkat perfekt som ursäkt för att få slita ner makthavare, skada konkurrenter eller för personer som vill slå tillbaka mot någon som nobbat dem. Några dagsböter i en förtalsdom eller en pinsam men tandlös fällning hos pressombudsmannen är en liten kostnad när så många fick uppleva ruset av att verkligen krossa någon.
Metoo går att skratta åt nu, för vi minns det knappt. Det enda jag kom ihåg var några bilder. Men Åsa Linderborgs bok påminner om att det här interaktiva skådespelet också pågick i verkligheten, att familjefäder blev av med försörjning och någon tog sitt liv. Revolutionen blev det inte mycket med, men bilan föll likväl.
Läs mer av Anna Björklund:
LÄS MER:Ängslighet styr på Sveriges Radio – inte ideal
LÄS MER:Det är kvinnorna som startar drev på internet
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
