Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Mattias Hagberg Bild: Jonas Lindstedt

Metoo har förskjutit makten

Året som gått är historiskt. Metoo-rörelsen har förskjutit makt, rivit hierarkier och förpassat en unken grabbighet till soptippen. För första gången på ett decennium känns framtiden ljus, skriver Mattias Hagberg.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det är svårt att säga exakt när det startade. Symtomen smög sig på, långsamt och liksom förrädiskt. Först efter hand blev det tydligt vad som hade hänt: Jag hade drabbats av politisk depression.

När det var som värst tvivlade jag på möjligheten att förändra överhuvudtaget. Ofta tänkte jag att samhället var på väg åt fel håll, men att det inte var mycket vi kunde göra åt saken. Likt en prepper slöt jag mig och började fundera på det bästa skyddet inför den kommande apokalypsen. Kanske skulle jag bygga en minibunker i alla fall, ett enkelt skydd för familjen där vi kunde dra oss tillbaka och vända ryggen åt världen.

Även om det är svårt att säga exakt när den politiska depressionen grep mig, är det lätt att peka ut orsaken. Efter finanskrisen 2008 var det som om luften gick ur alla progressiva rörelser. Framtidstron bara försvann – idéerna likaså. Istället klev en grumlig allians av socialkonservativa debattörer och högerpopulistiska politiker fram och tog initiativet. Till slut befann vi oss i en situation där det offentliga samtalet handlade om sånt som i vilken grad det var bra eller dåligt med godhet.

Förmodligen var det när Stefan Lövfén stod i riksdagen och sa: ”I Sverige tar vi varandra i hand”, som jag på allvar började fundera på den där bunkern. Jag menar, ett samhälle där vi debatterar nyttan med godhet och betydelsen av olika hälsningsmetoder är ett samhälle som kört in i en mental återvändsgränd.

Som tur är blev bunkern aldrig mer än en fantasi. I annat fall hade jag kanske suttit där nu och missat den mäktigaste sociala revolten på decennier. Ja, kanske på ett helt sekel.

Året går mot sitt slut och vi kan med säkerhet säga att 2017 för alltid kommer att vara inskrivet i historien. Jo, jag menar det faktiskt. Metoo-rörelsen har förskjutit samhället såväl fysiskt som mentalt. Uppropen har börjat bryta ner gamla maktstrukturer och mossiga hierarkier, allt det där som gjort den gränslösa grabbigheten möjlig.

För första gången på flera decennier träder massan, kollektivet, åter in på den politiska scenen.

Metoo visar att social mobilisering är möjlig, även i vår hyperindividualistiska och ständigt uppkopplade tid. För första gången på flera decennier träder massan, kollektivet, åter in på den politiska scenen. Styrkan i Metoo finns inte i den enskilda berättelsen, utan i mängden av röster.

Kanske är det till och med så att vi nu upplever upptakten till patriarkatets fall, precis som Fanny Wijk skrev på den här sidan för någon månad sen. Det är i så fall en revolution lika mäktig som någon annan i historien. 2017 kommer att vara en vattendelare, precis som 1789 eller 1968.

För mig är Metoo ett politiskt lyckopiller. Kraften i revolten mot den sunkiga grabbighetskulturen har på bara några månader botat min politiska depression. Allt känns åter möjligt. 2018 kan bli ett vackert år.