Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Skräckförfattare. Mats Strandberg har tidigare skrivit skräckromanerna Färjan och Hemmet Bild: Emma-Sofia Olsson/SvD/TT
Skräckförfattare. Mats Strandberg har tidigare skrivit skräckromanerna Färjan och Hemmet Bild: Emma-Sofia Olsson/SvD/TT

Mer vardag än domedag när kometen kommer

I Mats Strandbergs nya roman är mänsklighetens dagar räknade. Och likväl pågår livet. Ingrid Bosseldal får en föraning om hur det skulle bli om slutet faktiskt kom.

Roman

Mats Strandberg

Slutet

Rabén och Sjögren

Den 16 september klockan 04.12 svensk tid ska jorden träffas av en komet. Atmosfären kommer att brinna, haven förångas, bergen smälta ned och fyra miljoner års evolution vara till ända.

Så ser det preapokalyptiska läget ut när Mats Strandbergs roman, Slutet, inleds. Just efter att beskedet lämnats utbryter kaos. Människor slutar gå till jobbet, skolor och fabriker stängs, allmänna kommunikationer upphör. Värst är det i de fattiga länderna. Där har de förtryckta minst att förlora och gör därför blodiga uppror. På andra ställen tar kometförnekare makten och lever som om ingen komet vore på väg. Runt om i Europa öppnas självmordskliniker för dem som inte orkar vänta. Deras kroppar samlas på hög och blir så småningom till sanitära olägenheter.

LÄS MER: GP:s kritiker recenserar Hemmet av Mats Strandberg.

Om det hade varit en amerikansk katastroffilm så skulle i det här skedet en målmedveten hjälte träda in i handlingen. Men inte i Mats Strandbergs roman. Där pågår livet i det lilla, likväl. Allt är förändrat, men ändå sig så likt. Det är faktiskt mer vardag än domedag och mer kärlek än sammanbrott, även om denna vardag rymmer sådant som en älskad sjuttonåring som börjar knarka och blir mördad och hennes cancersjuka bästa vän som med kometen som mätsticka slipper ur det fängelse som cellgifterna sedan länge spärrat in henne i och återfår lite livskvalitet. Varje nytt kapitel i boken räknar ner. En månad och fem dagar, en månad och fyra dagar, en månad och tre dagar … hela vägen fram till ”sista natten”.

Huvudpersonerna heter Simon, Lucinda och Tilda. Lucinda och Tilda är barndomsvänner och har tills ett cancerbesked (i Lucindas fall) och beskedet om kometen (i Tildas fall) offrat nästan allt för sin simträning och för att en dag stå högst upp på den finaste av prispallar. Särskilt gäller det för Tilda. Det är också Tilda som helt släpper taget när beskedet om kometen når henne. Hon gör slut med Simon, stänger dörren till simhallen och ger sig hän i vad som under alla andra omständigheter skulle tolkas som självdestruktivitet, men nu kanske bara handlar om att leva i kapp det liv hon dittills valt bort. Så dör hon i förtid och det är hennes död som för Lucinda och Simon samman.

En natt upptäcker jag att romantiteln är självlysande. Slutet lyser det spökligt mot mig från nattduksbordet. Senare samma dag inser jag att handlingen börjat påverka min varseblivning. Jag tittar på smörpaketen i kyldisken och tänker att det räcker med det lilla, som om jag också befann mig i en tid bortom den tid där sådant som jämförpriser och storförpackningar fyller någon funktion.

På så vis är det här en stark text. Den ger en vink om hur det skulle kunna vara. Den berättar fullt trovärdigt (och oväntat religiöst) om dessa unga människor och deras familjer, och om hur de handskas med sin rädsla och försöker skänka både värdighet och mening åt sina sista dagar. Naturligtvis innebär den också en otäck sidobelysning av vad vi – som lever just nu i den vanliga verkligheten - gör när vi inte har något datum, men egentligen, ändå, vet att vi för att rädda möjligheten till fortsatt liv så som vi känner det på jorden, borde (måste!) ändra vårt sätt att leva. Kanske är det så Strandbergs roman bäst ska sammanfattas: som en påminnelse om att det som skiljer en kometförnekare från en klimatförnekare inte är mycket mer än är avståndet i tid till undergången.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.