Fantasin är fri, meddelar den sista sidans etikett. Fäst vid etiketten hänger en nyckel. Gissningsvis leder den raka vägen till det hus för alla påhitt som de amerikanska kreatörerna (konstnärer, författare, grafiker…) Oliver Jeffers och Sam Winstons gemensamma bilderbok Bokbarnet vill hylla.
Flickan som de döpt till Bokbarnet flyter på sin fantasi och seglar på en flotte över ett hav av ord. Hon bjuder läsaren att följa med ut i en värld byggd på ord och citat ur klassiska barnböcker: Peter Pan, Alice i underlandet, Pippi Långstrump, Skattkammarön, med flera.
Bokens uppslag är vackra. De två konstnärerna har sammanfört sina respektive uttryck. Jeffers renskalade, uttrycksfulla barn och miljöer i skön förening med Winstons grafik. Så blir det två lager av ord i den här berättelsen: dels Bokbarnets speakertext (”jag kan visa dig vägen längs efter ORDEN”, ”vi kan gå vilse i sagornas skogar” och ”vi ska sova på sångmoln”), dels de bokstäver, ord och stycken ur andra litterära verk, som händelseförloppet vilar på.
Varje uppslag är som en utställning. Barnen och orden och hur de hör samman. Det är starkt estetiskt. Jag blir stående, betraktar och briljerar med de verk jag kan känna igen. Tempot är just sådant, långsamt, brutet. Bokbarnets berättelse har en så utpräglad metakaraktär att den aldrig blir en historia i egen rätt (så till vida inte helt olik Jeffers bilderbok Kritorna protesterar från förra året). Och faktiskt är det något åt det hållet som drabbar även de insprängda orden och citaten. Berättelsen stillnar och stelnar. Och den materialiserade undertexten reduceras till form.
Boken har hissats av kritiker i många länder och även prisats, bland annat har den fått det prestigefyllda Bolognaragazzi award. Jag kan förstå förtjusningen. Det är tillfredsställande att få känna sig smart. Men det är också bedrägligt och kan dölja att ytan ibland är allt där är.
