Som vice ordförande i kulturnämnden i ständig opposition är hon trött på trögheten i systemet och att inte få bestämma. Med risk för att låta stöddig säger hon att hon kan och vill för mycket för att acceptera att det går så långsamt framåt.
Margita Björklund väljer Röhsska museet som samtalsplats. Hon tar plats framför två oljemålningar av museets grundare, bröderna Röhss, och säger med en gest bakåt att "utan sådana här gubbs hade det aldrig blivit mycket med kulturen i Göteborg".
Verksamheten vid Göteborgs museer är en av hennes två hjärtefrågor när det gäller kulturen i Göteborg. Kanske är Sjöfartsmuseet favoriten därför att det minner om barndom, far och farfar och bogserbåtar. Men oron finns att museet inte klarar konkurrensen med fräcka Universeum och att det inte finns pengar att genomföra idéerna som senaste tidens förnyelsearbete lett fram till.
Betydligt lugnare är hon när det gäller Konstmuseet, en annan favorit som hon gärna besöker för inspiration, vila och tröst. Krøyerutställningen och nu senast Picassoutställningen har lockat mängder av besökare. Men det har kostat. Det är bland annat därför som hon är emot fritt inträde till museerna för vuxna. De åtta miljoner som täcker inkomstbortfallet skulle kunna användas till utställningar och inköp av föremål.
- Men fria entréer tycks ha blivit en ideologisk fråga på riksnivå, snörper hon.
Folkpartisten Margita Björklund har alltid varit Göteborg trogen. Slagits mot Stockholmsdominansen och den, i hennes tycke, snåla fördelningen av kulturpengar till rikets andra stad.
För 14 år sedan blev hon ordförande i Göteborgs första kulturnämnd. Hon satt en mandatperiod innan socialdemokraterna tog över, därefter som vice ordförande. Mitt i smeten, med stort inflytande.
När hon tänker tillbaka på arbetet som ledde fram till omorganisationen av den lokala kulturpolitiken 1993 skiner hon upp. Hon satt då som ordförande i museinämnden, en av flera mindre nämnder som slogs om de kommunala kulturpengarna, och insåg att det behövde tas ett helhetsgrepp om kulturen i Göteborg.
Margita Björklund beskriver vägen fram till en gemensam kulturnämnd som lugn, kantad av dialog och gott remissarbete.
- Det var en vansinnigt rolig tid! Vi var pionjärer och inget var ännu fastställt. Men när vi ville skriva ett kulturpolitiskt program mötte vi motstånd. Kommunstyrelsen ville inte ha fler program som skulle samla damm och generera krav på pengar. Så vi kallade det för en strategi i stället och då gick det bra, säger Margita Björklund med en blinkning.
Hade hon fortsatt i nämnden hade hon nog initierat en revidering av strategin, tror hon. Mycket har förändrats sedan den utarbetades och antogs. Den kommersiella kulturen har vuxit sig starkare. Folk har mer pengar att spendera, kulturverksamheterna är fler och i begreppet kultur ryms så mycket mer.
Kulturnämndens sammanträde i dag är Margita Björklunds sista. Bara en av ledamöterna från den första kulturnämnden är kvar, vänsterpartisten Per Hållén som fortsätter efter årsskiftet. Moderaten Lennart Widing tar plats som vice ordförande och nykomlingarna Axel Darvik och Emelie Beijbom får representera folkpartiet.
Varför sitter du inte kvar?
- Det enklaste hade väl varit att svara att var sak har sin tid. Men jag är helt enkelt less på att sitta i opposition som jag gjort sedan 94. Det är tungt att alltid behöva göra som majoriteten vill.
Engagerad och initiativrik, men Margita Björklund har också fått kritik för att hon lägger sig i, något som också konstaterades i en utredning 2002. Hon är medveten om att hon kanske går fram lite för fort och har höga krav på människor omkring sig.
Är du en otålig person?
- Kanske det. I mitt liv har arbete, fritid och nöje gått i varandra, men nu finns lusten och glädjen inte på samma sätt längre. Jag kan inte se ett förtroendeuppdrag som bara ett jobb. Jag vill tala om vad kulturen ger oss som individer och inte som sossarna prata om en instrumentell kultur. Jag är trött på allt tjafs om hur vi skall uppfylla alla mål, om mångkulturperspektiv, barn- och ungdomskulturperspektiv, genusperspektiv ... När man köper in konst struntar jag i om konstnären är en kvinna eller en man, bara det är ett fantastiskt konstverk.
Men vem skall bestämma vad som är fantastiskt och i förlängningen vem som skall få pengar?
- Väljarna har visat hur de vill ha det och deras önskan måste jag respektera. Men jag orkar inte sitta fyra år till och inte få bestämma. Då söker jag mig hellre till andra arenor där man inte i första hand ser till den politiska färgen utan till kunskap och erfarenhet.
Man skulle kunna tro att Margita Björklund låter bitter. I stället verkar hon vara full av entusiasm inför framtiden. Sysslolös lär hon inte bli.
En arena där hon tänker fortsätta att driva kulturfrågor är i Bostadsbolagets styrelse, bara en av flera styrelser som hon redan nu sitter i. Men framöver kommer en stor del av hennes uppmärksamhet att riktas österut, mot Ryssland. Som frilanskonsult för Sida informerar hon om svensk familjepolitik, bostadspolitik och syn på kvinnojourer med målet att minska våldet i nära relationer. Nästa år blir det åtta veckor i Ryssland.
- Jag tänker inte släppa greppet om kulturen i Göteborg. Jag skriver gärna om kultur i GT till exempel och så är jag fortfarande med i folkpartiet. Vi har ju två representanter i nämnden, konstaterar Margita Björklund belåtet.
Det gamla Göteborg och staden ur stadsbildssynpunkt är hennes andra hjärtefråga. Husen, gatorna och skulpturerna. Stråket mellan Konstmuseet och operan. Inte Evenemangsstråket.
Och om det inte blir som hon vill, till exempel när det gäller handikappanpassningen av Röhsska museet, tänker hon agera. Hon vill inte ha en "ful ringlande ramp längs hussidan". Hon vill inte heller se bebyggelse vid Skansen kronan och tycker att "de där tomtehusen i koppar" i hörnet av Kungsportsavenyn och Parkgatan är förfärliga. Sedan de byggdes finns inget kvar som visar hur Avenyn ursprungligen såg ut.
- Hajar du, det är ett heltidsjobb om man skall bevaka allt som händer, utbrister hon.
