SVT behöver publik i arenorna för att kunna göra bra tv av Melodifestivalen.
Folket klätt upp sig som Buttericks-Baccaras och tagit sina socker-kickade barn och gjort Melodifestivalens till vinterns bästa party, skriver Johan Lindqvist. Bild: Fredrik Sandberg/TT

Melodifestivalen klarar sig inte utan folkfest och fulla ishallar

Om festen återigen tas ur Melodifestivalen riskerar tv-klassikern lämna folksjälen, skriver GP:s krönikör Johan Lindqvist

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Melodifestivalen brukar kärleksfullt kallas den sista lägerelds-teven. Ett unikt tillfälle då svenska folket väljer bort världen utanför och under några lördagskvällar myser framför skärmen.

Men inte nu.

Det enda vi vill i februari 2022 är att bränna våra mjukisbyxor, kasta chipsen i återvinningen, släcka skärmen och ge oss ut i natten. Vi vill absolut inte sitta med hålögda karantän-nyllen framför en meloditävling där man tagit festen ur festivalen. Inte ett år till.

Ändå är det förmodligen så det kommer att bli. Tidningen Expressen ”erfar” det som de flesta redan begripit. Med den här smittspridningen och med beslutsfattare som inte släpper fingret från restriktions-knappen kommer det inte vara möjligt att genomföra årets Melodifestival-turné.

ANNONS

Det blir helt enkelt ekonomiskt orimligt för Live Nation och produktionsbolaget All things live. För även om Melodifestivalen är en stor satsning för SVT bygger kalkylen på att den statliga televisionen sänder och att det multinationella, redan hårt ansträngda Live Nation, som arrangerar. De har inte råd att göra tv i tomma arenor. Och SVT behöver publik i arenorna för att göra bra tv.

Men det blir säkerligen en schlagerbubbla-lösning även i år. Tyvärr.

Melodifestivalen behöver publikfesten i ishallarna för att motivera sin existens. För att vi ska titta. När allt ännu en gång stängs ner och motas in i en tråkig studio i Stockholm kan vi lika gärna kolla den där serien på Netflix.

Ni minns kanske hur det var i fjol med en tempofattig Christer Björkman som försökte ”intervjua” sina artistkompisar, en Martin Westerstrand i LOK som vrålade rakt in i en kall kameralins och så pålagda applåder som någon hämtat upp ur tv-arkivet och klippt loss från något gammal Cosby-avsnitt.

Det var inte vackert. Det var inte kul. Det var tämligen fattig tv-underhållning.

Sedan Melodifestivalen omformades för tjugotalet år sedan har man dragit land och rike runt som ett glittrigt rövarband, smällt upp sin cirkus i valfri mellansvensk stad och sedan dragit vidare med bara lite konfetti på ishallsgolvet och en omskakad turistchef med ett glödande kreditkort som enda spår av vad som hände.

I Karlstad, Växjö, Leksand, Malmö och Göteborg har folket klätt upp sig som Buttericks-Baccaras och tagit sina socker-kickade barn med sina hemmasnickrade skyltar och gjort Melodifestivalens till vinterns bästa party.

ANNONS

Det har varit bitvis medioker musik. Men också bullrig underhållning och bra tv.

TV-programmet Melodifestivalen behöver publikfesten i ishallarna för att motivera sin existens. För att vi ska titta. När allt ännu en gång stängs ner och motas in i en tråkig studio i Stockholm kan vi lika gärna kolla den där serien på Netflix. Då är risken stor att vi inte byter tillbaka.

Och därmed är Melodifestivalen på väg ut ur folksjälen.

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev här!

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS