Sådär. Då var vi igång. Melodifestivalen 2020 har fått sina första finalister. Och en välkommen skräll!
The Mamas imponerade såklart med sin "Move" och som många förutspådde tog sig även Robin Bengtsson direkt till Friends Arena med sitt Ed Sheeran-poppiga och visuellt läckra bidrag ”Take a chance”.
Hur de kommer att klara sig på Friends eller i en eventuell Eurovisionfinal är såklart för tidigt att säga, men jag tror att många imponerades av The Mamas härliga attityd och smittande gospelsväng, och Robin Bengtsson har ju som bekant en fin och framgångsrik karriär i Melodifestivalen.
Frågan är vad som hände med Felix Sandman? Han stod ju redan med ena foten i finalen men måste nu kvala via Andra chansen, en erkänt tuff uppgift där stora publikfavoriter fallit ifrån förr. Kanske går det bättre för Felix Sandman där, kanske är Melodifestivalen inte redo för en låt utan refräng, eller så kanske hans låt helt enkelt vinner på att höras flera gånger ..? Jag hoppas det. Det vore i så fall en seger för både tittarna och för programmet.
LÄS MER:Melodifestivalen – snålaste showen på flera år
Om det fanns något mer som var en seger för programmet? Låt mig se, hmm … NEJ! I övrigt fanns inte ett jäkla något att glädjas åt eller yvas över. Tvärt om.
Av allt att döma står vi troligen inför fem platta och poänglösa för att inte säga direkt plågsamma veckor, kantade av vissna skämt och menlösa sketcher där den nya programledartrojkan bestående av Lina Hedlund, David Sundin och Linnéa Henriksson ska lära känna varandra. Manuset, i den mån ett sådant finns och följs, kändes lika tunt och torrt som ett rispapper.
Jag förutsätter att Edward Bloms plastgaffel från deltävlingen i Karlstad 2018 tar plats i Mellons hedershall så fort det är praktiskt möjligt.
Årets nya moment och SVT:s stora clou stressades igenom på två minuter. Det gick så snabbt att jag knappt hann med att anteckna, men jag tror att bland annat ”Heroes” och ”Diggi loo diggi ley” (låtarna alltså) och Alice Babs, Lasse Berghagen och Nanne Grönvall (personerna alltså) numera är invalda i Melodifestivalens nystartade Hall of Fame. Grattis vetja!
Planen är tydligen att tolv sådana ”historiska insatser” ska väljas in vid varje deltävling, sammanlagt 48 stycken, och att tittarna därefter årligen ska rösta fram sex nya ögonblick. Jag förutsätter att Edward Bloms plastgaffel från deltävlingen i Karlstad 2018 tar plats i Mellons hedershall så fort det är praktiskt möjligt.
Vad fick vi mer? Trötta green room-intervjuer, såklart, pausunderhållning i form av Sean Banan, Lili & Susie och Jan Johansen och ”nördig mellofakta” om Sonja Aldén plockad direkt från hennes Wikipediasida … jo jo, man tackar. Skattepengar well spent. Det är då man behöver en papperspåse att andas i. För att härda ut. För att orka.
Så fundera på det. På varför detta tillåts fortsätta. Våra barnbarn förtjänar ett bättre svar än hjärtröster och tacos.
Melodifestivalen är nämligen ett berg vi bestämt att bestiga. Det känns verkligen så. Som att vi gemensamt och i samförstånd enats om att detta är något vi bara måste betvinga, år efter år, trots att det vore så himla mycket enklare och mer logiskt att bara knalla runt bergfan. Men logik har inget med den här tävlingen att göra. Det kommer vi att bli varse förr eller senare.
För om vi mot förmodan lyckas rädda vår planet åt kommande generationer betyder inte det att vi slipper undan besvärliga frågor. Det kommer såklart att finnas en lång lista med sådana i framtiden – och väldigt högt upp på den, markerat med feta frågetecken, lär stå något om Melodifestivalen. Om varför vi på 2000-talets första decennier valde att ägna varenda lördagskväll i februari åt en fullständigt hopplös musiktävling i tv. Så fundera på det. På varför detta tillåts fortsätta. Våra barnbarn förtjänar ett bättre svar än hjärtröster och tacos.
