Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/5

Johan Lindqvist: Melodifestivalen en sista bastion för den svenska solidariteten

Jag kapitulerar och låter mig fyllas av ömhet inför Méndez valhänta pappa-dans, skriver GP:s Johan Lindqvist.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag har skällt på den, jag har försökt ignorera den och jag har försökt älska den. När inte det gick försökte jag älska att hata den. Men det funkade inte heller. Jag blev bara sur. Jag har försökt leva med den, det har jag verkligen. Och jag har, i perioder, försökt leva utan den.

Jag har förstås försökt lägga ned den. Med hjälp av direkt aggressiva krönikor. Flera gånger. Utan framgång.

LÄS MER: Så går det i kväll – vi tippar Melodifestivalen

Jag har under en frostbiten natt utanför en hockeyarena någonstans i Mellansverige kokat en häxbrygd på Thorstens Flincks avrivna stortånagel, Charlotte Perrellis extensions och hummerskalen från den en gång så hedonistiska kommunfesten i Göteborg. Jag drack denna buljong och sedan läste jag högt ur Christer Björkmans självbiografi "Generalen" samtidigt som jag spelade "Fångad av stormvind" baklänges. För att lösgöra kraften i textens dolda budskap.

Men jag blev bara dåsig och lite illamående. Ungefär som när man hetsätit tre på raken av Bullens pilsnerkorvar som långsamt sjudit sönder i en bamba-gryta i Scandinaviums pressrum.

LÄS MER: Thorsten Flinck talar ut om diskningen

Ingenting biter på Melodifestivalen. Den kommer tillbaka år efter år och nu är det dags igen. Körschemat är exakt likadant som förra året och året dessförinnan. Jag kan det utantill. Det är bara namnen på (några) av artisterna som ändras. Rutinerna har blivit så självklara att de förvandlats till tradition.

Så vi lär oss leva med det. Vi väljer Melodifestivalen lika lite som vi väljer våra släktingar. Man får helt enkelt ta farbror Méndez, tant Bengtzing och lillkusinen Klara precis som de är. De har säkert lite svårt för mig också. På det viset kan jag äntligen känna mig mjuk och lugn när jag tillbringar ännu några timmar med att följa repetitionerna i Scandinavium.

Jag tänker att Melodifestivalen är den sista bastionen för den svenska strävsamheten och fördragsamheten. Vi tar ett gemensamt ansvar och samlas runt det mediokra och medelmåttiga. Okej, det är en tävling men till skillnad från resten av samhället där tävlandet har blivit skoningslöst och det bara finns plats för de starkaste, premierar Melodifestivalen tanken om att alla får vara med och bidra efter förmåga.

LÄS MER: Méndez om oroligheterna i Chile: "Vi måste organisera oss"

Det är omodernt, jag vet, men vi brukade kallade det för solidaritet. Vi var bra på det.

Numera är vi halvbra på schlager. Speciellt den här veckan i Göteborg. Men det gör ingenting. Jag låter mig fyllas av ömhet inför Méndez valhänta men glada pappa-dans. Jag nickar uppmuntrande åt att Jan Johansen ställer upp och rycker in där det behövs. Precis som han gör när det är höststädning i samfälligheten.

Jag tycker det är bra att Klara Hammarström är här på samma villkor som alla andra trots att hon kommer från en rik familj med hästgård. Och jag gillar att Anna Bergendahl får försöka igen. Alla får en andra chans. Och en tredje och en fjärde. Linda Bengtzing tävlar för sjunde gången och har ändå inte straffat ut sig ur det schlagersociala trygghetssystemet.

LÄS MER: Allt du behöver veta om artisterna som tävlar i Göteborg

När allt annat polariseras sönder och samman tänker jag omfamna Melodifestivalen. Som en manifestation för att även vi som är mellanmjölk under några veckor får glittra i ljuset av våra platta tv-skärmar.

Strunt samma vem som vinner. Ingen vinner om inte alla vinner. Nu kör vi.