Det är problematiskt det här med att använda en etablerad historia, om det så är i form av en känd roman eller ett historiskt skeende, och sedan ge det en ny fiktionaliserad gestaltning. Att lägga till och skriva om, att fantisera och skapa alternativa berättelser: Så närmar sig den moderna romanen kostymfilmens och teveseriernas sätt att dramatisera. Så får realismen ett nostalgiskt skimmer som kan leda till den stora publiken men också till en postmodernt stilkollaps.
Den danska författaren Jette A Kaarsbøls debutroman Den lukkede bog från 2003 blev både en kritiker- och publikframgång, och belönades bland annat med den danska bokhandlarföreningens pris De gyldne laubær. Boken berättar om spänningarna i den köpenhamnskrets som under 1870- och 80-talen rör sig i närheten av bröderna Brandes, P S Krøyer, Holger Drachmann och Herman Bang. Mitt i genombrottet för kulturradikalismen, mitt i den kritiska genomlysningen av de moderna livsvillkoren. Vad betyder idéerna om tolerans och frigörelse för sättet att leva? Vem och vad sätter gränserna för friheten?
Den finns en laddning här som boken på en gång skriver sig in i, och förbi, genom sin mångordighet och sin betoning av det privata och känslosamma. Stilmässigt finns det drag av såväl J P Jacobsens Niels Lyhne som Herman Bangs Haabløse Slægter och Stuk. Ögonblick av impressionistisk förvillelse och hypnotisk skärpa i iakttagelserna; stillheten i de borgerliga våningarna och det skiktade solljuset genom parkernas lövverk skildrade som om de vore portar till alternativa verkligheter.
Men det som hos Jacobsen och Bang blir en problematiserande verklighetsläsning som gör detaljprecisionen knivskarp och människogestaltningen passionerat tveeggad, tenderar här att tippa över i eskapism, ett sätt att försvinna i det förgångnas skönhet.
Nu är Den stängda boken alls ingen dålig roman. Den handlar om spelet mellan sken och verklighet, mellan människors yttre och inre världar. Den snillrikt konstruerade inflätningen av de olika betydelseplanen avslöjar sitt psykologiska djup först under de sista 50 sidorna.
Den kvinnliga huvudpersonen Frederikke skildras först som en fånge i den gamla, konventionella könsordningen, innan hon träffar Georg Brandes vän, den framgångsrike läkaren Frederik Faber. Det frihetliga äktenskapet mellan Frederik och Frederikke visar sig dock vara en kuliss, skapad för att skydda Fabers hemliga identitet som homosexuell. Så lägger sig olika koder och språk över varandra och poängen med Kaarsbøls roman är väl just att visa hur varje tid har sin läsning.
Den stängda boken är i den meningen en parallell till Bengt Ohlssons Gregorius och dess omskrivningar av Hjalmar Söderbergs roman Doktor Glas. Vad som tycks ske i mötena mellan epokerna är en stilmässig förvandling där korta böcker blir långa böcker och det ordknappa blir episkt översvallande. Det betyder inte nödvändigtvis en ökad människokännedom.
