Vilka arter som hamnar på löpande bandets köttkrokar respektive får namn och liv i tevesoffan är kulturbundet – i delar av Asien äter man till exempel hund – och därmed ett lukrativt fält för den allt mer aktuella mobiliseringen av civilisationsföreställningar kring ”oss” och barbariföreställningar kring ”dem”.
Vilka arter som hamnar på löpande bandets köttkrokar respektive får namn och liv i tevesoffan är kulturbundet – i delar av Asien äter man till exempel hund – och därmed ett lukrativt fält för den allt mer aktuella mobiliseringen av civilisationsföreställningar kring ”oss” och barbariföreställningar kring ”dem”.

Mellan ömhet och grymhet

Trots att vegetarianism är på modet både i kulturen och politiken går den industriella köttproduktionen på högvarv. Magnus Linton följer den ideologiska pendeln där djurrättsfrågor har gått från misstänkliggjort till mainstream.

ANNONS
|

När regeringen förra veckan lade fram sitt förslag till ny djurskyddslag – med några små kliv framåt i en etisk civilisationsfråga med ytterst obehagliga dimensioner – hade det gått exakt 20 år sedan en av landets mest aktade intellektuella levererade en stollig tes som väl representerade dåtidens mediala ökenklimat på fältet: ”Hos veganerna kan man verkligen tala om ett hat mot människan.”

Djurrättsrörelsens företrädare kallades ”rödgardister” och ”djävulsdyrkare” och eftersom budskapet främst bars fram av unga kvinnor – det här var på Kulturmannens tid – kunde höhöiga redaktörer skoja loss med rubriker som ”Råttans renässans ett faktum”. Peter Singer, etikupprorets portalfigur och världsledande moralfilosof vars intellektuella arbete idag färgar även svensk regering, förbjöds 2001 att tala i riksdagen. Den som driver miljarder djurs intressen av att inte långsamt misshandlas till döds kunde, eftersom Hitler var djurvän, antas vara nazist.

ANNONS

Så lät det.

NATURLIGT KÖTTÄTANDE? Helt korrekt är att människan i tusentals år levt med och domesticerat och dödat djur, ofta som avgörande led i överlevnad och civilisationsbygge. Men animalieindustriella komplexet, djurfabrikerna, är något nytt – ett resultat av hur makt och ekonomiska intressen driver etiken framför sig.
NATURLIGT KÖTTÄTANDE? Helt korrekt är att människan i tusentals år levt med och domesticerat och dödat djur, ofta som avgörande led i överlevnad och civilisationsbygge. Men animalieindustriella komplexet, djurfabrikerna, är något nytt – ett resultat av hur makt och ekonomiska intressen driver etiken framför sig. Bild: Sören Håkanlind

Som konstateras i tidskriften Fronesis nya nummer Djuret var det en intellektuellt sorglig men nu dessbättre svunnen tid. SVT har idag sänt sitt första veganska matlagningsprogram, tidningshyllor och bokutgivning svämmar över av vegetarisk mat, miljardärer och storföretag har börjat investera i ”odlat kött” och helvegetariska lyxkrogar finns inte bara i London och New York utan sent omsider även i Sverige. Var tionde svensk – var femte i kategorin kvinnor mellan 16 och 25 – kallar sig idag vegetarian eller vegan. Nästan alla som skrev 90-talets svavelosande krönikor har tagit avstånd från sina gamla texter, bett om ursäkt för att de hade ”tänkt för lite” och Jan Guillou har slagit fast att nazianklagelserna i själva verket borde gå åt andra hållet: ”När man ser ett slakteri kan man som nutidsmänniska omöjligen värja sig från den bedövande och snabba associationen till Auschwitz”.

Ändå går den industriella köttproduktionen på högvarv – ovanstående förändringar har varit mer ideella än materiella – och varje påpekande om ett moraliskt brott av historiska dimensioner möter fortfarande aggressiva reaktioner på ett sätt som avtäcker frågans enorma potential för intressant och radikal kulturkritik. I Djuret penetreras en rad sådana aspekter av en bred skara filosofer, statsvetare, etologer, sociologer, idéhistoriker, medievetare och globala intellektuella kändisar som Will Kymlicka, Carol J Adams, författare till klassikern The Sexual Politics of Meat, och nyligen avlidne författaren John Berger. Den senare diskuterar förhållandet människa/djur i relation till kapitalismens framväxt och påpekar något som få idag tycks ha klart för sig: dagens syn på djur som råvaror är inte något evigt fenomen utan en rätt ny konsekvens av det globala marknadssamhällets framväxt. Det vanligaste försvaret, bland det tynande antal intellektuella som fortfarande tar på sig uppgiften att försvara det system som helt dominerar dagens livsmedelsindustriella världsbild, är att människan ”alltid ätit kött” och i alla tider använt djur för sina syften. Att som ”alltid gjorts” därför skulle vara ”rätt” är emellertid en logik som idag monteras ner redan av mellanstadieelever, och vad några av texterna visar är att inte heller den sortens konservativt traderad etik erbjuder hjälp till den som bekymmerslöst vill äta grillkorv.

ANNONS

Att som ”alltid gjorts” därför skulle vara ”rätt” är emellertid en logik som idag monteras ner redan av mellanstadieelever

Helt korrekt är att människan i tusentals år levt med och domesticerat och dödat djur, ofta som avgörande led i överlevnad och civilisationsbygge. Men animalieindustriella komplexet, djurfabrikerna, är något nytt – ett resultat av hur makt och ekonomiska intressen driver etiken framför sig: gör kroppar till varor, maximerar den levande produktens kroppsmassa under allt kortare livstid, ackumulerar genetiskt kapital, uppfinner nya berättelser om vad människa och kultur är och verkställer makt på ett sätt som gör att den som skriker av smärta men inte har ett språk trollas bort ur språkbärarens etiska system.

Den svenske statsvetaren Per-Anders Svärd skriver att ”vårt förhållande till djur” oftast behandlas i relation till våra sällskapsdjur, de icke-mänskliga varelser vi väljer att peka ut som individer, men att ”människors vanligaste relation till djur är våldet mot de djur vi äter”; de som trots att de ofta överstiger sällskapsdjuren i såväl kognitiva som smärtförnimmande förmågor för allas bekvämlighet förblir en enda stor miljardhövdad anonymitet i allt snabbare livscirkulation.

Vilka arter som hamnar på löpande bandets köttkrokar respektive får namn och liv i tevesoffan är också kulturbundet – i delar av Asien äter man till exempel hund – och därmed ett lukrativt fält för den allt mer aktuella mobiliseringen av civilisationsföreställningar kring ”oss” och barbariföreställningar kring ”dem”. Att första meningen i regeringens lansering av den nya lagen på förra onsdagens DN Debatt slår fast att ”Sverige är ett föregångsland när det gäller djurhälsa, djurskydd och djurvälfärd” är såklart ingen slump utan en effektiv och strategisk del i det etiska snabbygget ”svenska värderingar”, en nationell identitetsmobilisering till den blågula moralens försvar i vilken glada kvinnor, glada bögar och glada grisar allt oftare ställs i första ledet medan halal, koscher och hundätare får markera gränsen till barbariet.

ANNONS

Per-Anders Svärd, författare till de 250 sidornas mest ideologiskt drivna texter, skriver att djurrättsfrågans enorma kraft att ”störa” såväl marxistiska som liberala och konservativa världsbilder hänger samman med ”en påtaglig ängslan för att något ska tas ifrån oss.” Han lär syfta på den existentiella ångest privilegieförluster alltid skapar när för givet tagna bekvämligheter hotas, men frågan är om det inte är en generell avtäckning av hela logiken, mer än själva biffen, som genererar mest ängslan. Att helt fritt när som helst och hur som helst på vilka grunder som helst växla mellan att göra andra varelser till objekt eller subjekt beroende på vad man för tillfället behöver dem till – ha ihjäl dem på löpande band, som sällskapsindivider eller glatt muande skådespelare i sagor om nationens unika godhet – är en maktutövning, tycks numrets skribenter mena, på en så pervers nivå att den rent intellektuellt inte så länge till kommer kunna hållas dold.

Ens för barn.

ANNONS