Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Medierna i P1 är ett mediegranskande radioprogram som sänds på lördagar. Bild: Frankie Fouganthin, Wiki commons
Medierna i P1 är ett mediegranskande radioprogram som sänds på lördagar. Bild: Frankie Fouganthin, Wiki commons

Emanuel Karlsten: Medierna i P1 missar den stora bilden

Radioprogrammets reportage ger en smal bild av hur folks förtroende för mediers coronabevakning ser ut.
Ironiskt nog visar det på hur stort behovet av större specialistkunskap i journalistiken är.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

LÄS MER: Emanuel Karlsten: De gamla är de stora förlorarna när internet tar över

LÄS MER: Coronakrisen är ett etiskt stresstest

Medierna i P1 försökte i helgen problematisera journalistikens hantering av coronapandemin. Det var en god ansats, men ironiskt nog blev programmets reportage ett exempel på problemet.

Svenska medier har nått rekordnivåer under pandemin – aldrig har vi följt så mycket på nyheter. Även Facebooksurfandet låg i topp under pandemins första stora Sverigevecka. Vi sökte information och sedan sökte vi ett sammanhang där vi kunde processa informationen.

Men sen? Alla mediers besökssiffror har dalat. Parkerat på högre nivåer än innan corona, men inte som under topp-perioden. Det är inget konstigt i det, vem orkar knarka nyheter? Och framför allt har kanske en annan känsla krupit fram: Är det här bra för mig. Behöver jag verkligen konstant äta små bitar av information som jag omöjligt kan pussla till en hel bild? Blir jag smartare, lugnare, tryggare – bättre?

Det där är något att diskutera djupare, för här finns en problematik som coronakrisen tydliggör. Men vi återvänder först till programmet “Medierna i P1”.

Under coronapandemin har mätföretaget Novus frågat svenskarna hur de tycker att medier hanterat krisen. Första mätningen gjordes i mars - just som viruset på allvar fick fäste i västvärlden - och följdes upp två veckor senare. Då hade förtroendet för medier skjutit i taket: SVT hade till exempel ökat 13 procentenheter och 66 procent hade nu förtroende för deras coronarapportering. Kvällstidningar, ökade (om än från väldigt låga nivåer), men minskade framförallt andelen med lågt förtroende; -13 procentenheter. Efter ytterligare tre veckor mätte Novus igen, nu fanns en liten minskning från toppnivåerna, men fortfarande var totalen en ökning sedan första mätningen i mars.

Trots det blev programmets fokus på att medierna hade lågt förtroende. Problemformuleringen löd: “Vad säger det här om coronajournalistiken?” En analys presenterades: Siffrorna är ett bevis på glappet mellan medier och människor. Kvällstidningen Expressen fick stå till svars och analytikern avslutade med att risken är att “man gjort läsarna så besvikna att de inte kommer tillbaka”. För en coronajournalistik som alltså höjt förtroendet och minskat andelen besvikna läsare.

Nu, mer än någonsin, behöver vi de förlorade specialreportrarna.

Ironiskt nog säger Mediernas reportage ganska mycket om coronajournalistikens problem – men på ett helt annat sätt än de själv ville. För istället för att få den stora bilden, dissekerades den lilla. Varför går det nedåt just på den här snutten? Vad säger det just nu? Det är inte helt lätt att argumentera mot i sak, för “Medierna i P1” har ju rätt när de säger att förtroendet minskat de senaste tre veckorna. Och det står dem fritt att problematisera utifrån valfri period. Men är det korrekt? Rättvist? Blir någon smartare av det? Hjälper det någon att förstå sin omvärld?

Om det är något journalistiken behöver reflektera är det just detta: Vad tillför vi? Inte bara just nu, utan på sikt. Vad bygger vi? Inte bara idag, utan för samhället. Journalistiken behöver inte längre vara först med att rapportera den senaste faktabiten. Det sköter till exempel våra myndigheter bra via direktsändningar på nätet. Det journalistiken istället kan fokusera på är att addera den kunskap andra inte har eller kan ge. Ge plats åt specialreportern att pussla ihop faktabitarna till en tydligare bild.

Coronakrisen har tydliggjort flera brister i vårt samhällsbygge, men också i journalistiken. Mediehusen har genom åren dragit ned på specialreportrar, rekryterat fler allmänreportrar. Generalister som kan hoppa in i vilket sammanhang som helst, snabbt anpassa sig, ge en rapport.

Men nu, mer än någonsin, behöver vi de förlorade specialreportrarna. Medicinreportrar som vet hur man ska hantera ett rön, studie, eller forskning som inte passerat det vanliga granskningsförfarandet. Ställa följdfrågor på komplicerade påståenden.

Nu är vi förbi den tid i pandemin då alla nyheter var relevanta nyheter. Nu behöver vi inte främst förstå hur många som insjuknat per dag, utan förstå vad det betyder på sikt. Här har både medier i allmänhet och “Medierna i P1” ett ansvar för att det som publiceras inte bara blir faktamässigt korrekt, utan också skapar en förståelse för var vi kommer från - och var vi är på väg.

Vad ska vi annars med medier till?

LÄS MER: Om medierna dör i Corona - så kommer något nytt uppstå