Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Statsminister Magdalena Andersson tar emot Finlands statsminister Sanna Marin vid Villa Bonnier i Stockholm i april. Bild: Paul Wennerholm/TT
Statsminister Magdalena Andersson tar emot Finlands statsminister Sanna Marin vid Villa Bonnier i Stockholm i april. Bild: Paul Wennerholm/TT

Henry Ascher: Media hetsar fram svenskt Nato-medlemskap

Ett svenskt medlemskap i Nato har stora konsekvenser för vår framtid. Ändå framställs det som ett oundvikligt beslut. Henry Ascher tycker att våra medier har svikit i sitt demokratiska uppdrag under den senaste tidens diskussion.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Inställningen till ett svenskt Natomedlemskap har undersökts i opinionsundersökningar med jämna mellanrum i säkert 50 år eller mer. Under hela denna tid har det funnits en stark majoritet emot ett medlemskap och för fortsatt svensk neutralitet och alliansfrihet. Bara under de sista veckorna har det svängt. Men i GP:s senaste undersökning är det fortfarande en majoritet som är emot eller är osäkra (21/4).

Ett beslut om ett svenskt medlemskap i Nato har stora och delvis oöverskådliga konsekvenser för Sveriges framtid. Det finns en stor mängd aspekter att väga in och bedöma. När opinionen och politikerna nu i snabb takt förändras är det därför bra att detta sker mot bakgrund av hur våra fria medier allsidigt och fördjupat beskriver frågans komplexitet.

Sedan 24 februari har TV, radio och tidningar varit fulla av intervjuer med forskare och akademiker från våra internationellt framstående freds- och konflikts-institutioner. De respekterade svenskar som har lång erfarenhet från diplomati och fredsförhandlingar har återkommit nästan dagligen för att kommentera händelseutvecklingen. Personer från den svenska fredsrörelsen har bidragit med viktiga aspekter och många vanliga människor, både de som tagit ställning för och de som är emot, har fått komma till tals. Någon gång har militärer intervjuats.

Ett beslut om ett svenskt medlemskap i Nato har stora och delvis oöverskådliga konsekvenser för Sveriges framtid.

Media har månat om att komma ifrån en diskussion som bara går ut på att olika parter proklamerar sina ståndpunkter utan ett fördjupat samtal om den komplicerade balansen mellan olika aspekter av ett Natomedlemskap. På det sättet har olika perspektiv av frågan kunnat lyftas fram: Ska den framtida svenska säkerhetspolitiken styras av Finland eller beslutas av Sverige? Innebär ett Natomedlemskap att viktiga svenska säkerhetsbeslut kommer att fattas av USA?

I media lyfts besvärande fakta: att USA redan under vårt närmande till Nato beslutar om storleken på Sveriges militärbudget och att vi inte längre får underteckna internationella fördrag såsom FN-konventionen om avveckling av kärnvapen. Likaså att ett medlemskap innebär att andra länders beslut kan avgöra vilka krig och vilka länder svenska ungdomar i framtiden skall riskera sina liv i.

Riskerna för ett storskaligt krig när främmande militära styrkor och kanske till och med kärnvapen placeras i vårt land liksom riskerna med att Sverige och Norden genom ett svenskt Natomedlemskap ligger i frontlinjen mot Putins Ryssland har grundligt tagits upp i media. Likaså har problemet med att Nato domineras av USA, ett land som så sent som för ett och ett halvt år sedan styrdes av en president med uppenbara likheter med Putin, grundligt belysts, liksom att det kan hända igen.

Grunden för debatten om ett svenskt Natomedlemskap är ju att värna varje lands rätt till självbestämmande. Därför är det bra att kritiska röster getts utrymme för att diskutera om USA är en garanti för detta. Forskare har påmint oss om att USA många gånger brutit mot den principen och att inga länder i USA:s närområde någonsin har kunnat upprätta regimer som USA uppfattat som kritiska eller fientliga utan att betala ett högt pris.

I den allsidiga, breda svenska mediedebatten har också frågan om hur Putins fruktansvärda angrepp mot Ukraina och dess befolkning kan stoppas grundligt diskuterats: Frågan om det överhuvudtaget är möjligt att besegra eller kuva Ryssland med vapenmakt har lyfts. Liksom behovet av en tredje ståndpunkt där starka påtryckningar mot Ryssland i kombination med möjligheter till förhandlingar, där Sveriges roll som alliansfri nation och med internationellt respekterade toppförhandlare kan utgöra en viktig insats för Ukrainas folk, tillsammans med andra alliansfria stater såsom Österrike, Schweiz och Irland.

Känner ni igen beskrivningen av den svenska Natodebatten? Inte? Såhär hade det kunnat vara om svenska media levde efter de stora och stolta ord man brukar tillskriva sig: fria, obundna, demokratiska och kritiska, med utrymme för en mångfald av åsikter. I stället har något som närmast liknar en propagandistiskt ensidig Natokampanj genomförts.

Leende Aktuellt-reportrar hyllar ett historiskt närmande till Nato som oundvikligt, med en förväntan som om det handlar om Eurovisionfinal.

Det finns inget alternativ och det finns ingen som är emot ett Natomedlemskap. Leende Aktuellt-reportrar hyllar ett historiskt närmande till Nato som oundvikligt, med en förväntan som om det handlar om Eurovisionfinal. Journalistkåren tycks okritiskt gå i skock och upprepa varandras inslag. Public service, som historiskt ofta bidragit med en vidare nyhetsbild än privatägda media, är ofta värst och bryter kontinuerligt mot kraven på objektivitet, saklighet och allsidighet.

Hur har det blivit såhär? Var finns den kritiska och självreflekterande debatten inom media? Det är närmast förvånande att det trots medias Natokampanj fortfarande är färre än hälften av svenskarna som är för ett Natomedlemskap. Det är bara något lägre än andelen som stöder Sveriges största parti och betydligt högre än andelen som stöder det näst största partiet. Detta avspeglas inte på något sätt i media där utrymmet för kritiska synpunkter är minimalt. Skulle det vara förenligt med medias demokratiska uppdrag om Moderaterna skulle få lika lite utrymme i media som kritikerna till ett svenskt Natomedlemskap?

Bristen på öppen, självkritisk och rannsakande diskussion inom media och journalistkåren innebär ett hot mot den demokratiska öppenhet som medierna skall vara en garant för. Här ligger ett stort ansvar. Ett hastigt svenskt medlemskap utan en grundlig, öppen och allsidig debatt riskerar att ställa Sveriges säkerhet på spel under lång tid framåt.

Dessutom, och det är kanske det värsta, är att man gör öppet mål för Putin, Orbán och andra att enkelt peka på oss och hävda att vi inte är ett dugg bättre än dem.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS OCKSÅ: Glöm inte framtidens barn i kärnavfallsfrågan

LÄS OCKSÅ: Putin kommer inte stoppa kriget för att det går dåligt

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.