Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Med små runda ögon mot världen

Med Alma-priset lär utgivningen av Wolf Erlbruchs litteratur få en mer rättmätig uppmärksamhet – samtidigt som förhoppningsvis fler böcker ur hans konstnärliga bibliotek ska hitta till det svenska språket, skriver Ingrid Bosseldal.

När döden kommer gör han det i rutig klänning och med en mörk tulpan halvt dold bakom kroppen. Hans uppsyn är vän och uttrycksfull och vill man börja rangordna är han nog det älskligaste skelett som går att föreställa sig. Han lever i boken Anden, Döden och Tulpanen och hans upphovsperson heter Wolf Erlbruch och är tysk bilderbokskonstnär. I början av april fick Erlbruch världens största barn- och ungdomslitterära pris: Astrid Lindgren Memorial Award (Alma-priset). 

- Oh dear, oh dear, oh dear! upprepade han, gång på gång, när Alma-prisjuryns ordförande Boel Westin ringde från juryrummet för att berätta den glada nyheten. 

- Oh dear.

Det lät gulligt och belevat och uppriktigt och väckte impulser som liknar dem som hans böcker och illustrationer många gånger kan framkalla: en sorts stilla förundran och glädje över att vara människa bland människor (eller varelse bland varelser). Och någon gång, som i hans kanske mest kända verk (i Sverige åtminstone), Det var det fräckaste, en lättare men mer dunkel känslosamhet. Mullvaden i Det var det fräckaste som en morgon sticker ut sin närsynta lilla nuna för att kolla vädret och då drabbas av att en lång bajskorv ramlar ner i huvudet och lägger sig till rätta som en ganska elegant kringla, är inte helt olik Wolf Erlbruch själv. Det är något med den där glasögonprydda uppsynen som lyckas vara nobel trots lite prekära omständigheter, ungefär som det där ”oh dear, oh dear” när ett jättepris ramlar ner i huvudet en vanlig arbetsdag. Marken gungar, men det ska nog bli bra.

Erlbruch har inte alltid skapat bilderböcker. I slutet av 1960-talet tecknade han politiska bilder. Under 1970-talet blev det reklam (för försörjningens skull) och först 1985 kom den första barnboken: Örnen i hönsgården med bilder till den afrikanska författaren James Aggreys text – i sagans form - om de svartas situation i apartheids Sydafrika. Fem år senare kom genombrottet med Det var det fräckaste – ett samarbete med författaren Werner Holzwarth, som lustfyllt bröt alla tänkbara återstående tabun vad gäller barn och bajs i bilderböcker. 

Som konstnär arbetar Erlbruch ofta experimentellt och med collage. Han skissar, målar, klipper och klistrar. Figurerna är konturskarpa och framträder dessutom än tydligare mot enkla, ibland nästan helt enfärgade bakgrunder. Om man betraktar många av hans bilder samtidigt är det en sak som blir särskilt framträdande – och det är den betydelse som ögonen på hans karaktärer har. De är inte sällan små, klotrunda och markerade. Ibland utstående – som på mullvaden – ibland bara inringade och distinkta som på hundrädda Leonard, i boken med samma titel. I Anden, Döden och Tulpanen spelar andens små runda Erlbruch-typiska ögon mot Dödens stora – blida! – djupt liggande ögonhålor. Mildheten förstärks av de breda munnarna, ofta bara streck, som kan smila så nöjt eller krökas lite frågande. 

Stora ögon och en pregnant röd streckmun utmärker också Erlbruchs bilder av Björnen i hans och Oren Lavies oefterhärmliga Björnen som inte var där. Det är en berättelse som börjar med en klåda som kliar sig och en stiliserad bild av några granbarr. Ur klådan växer en mycket nöjd björn fram, fylld av existentiella reflektioner men helt utan den ångest som ofta går med sådana tankar i litteraturen. Den här björnen är bara ljuvligt förundrad över existensen och på den skriftligt formulerade frågan ”Är du jag?” kliar han sig i huvudet, ler och konstaterar att det är en mycket bra fråga. När han läser fortsättningen. ”Användbara ledtrådar att söka efter: 1. Jag är en mycket trevlig björn 2. Jag är en lycklig björn 3. Mycket stilig också” , blir han ännu nöjdare: ”Jag hoppas jag är jag.”

Det är ganska få av Erlbruchs bilderböcker som översatts till svenska och de är spridda på flera olika förlag. Lindskogs förlag gav ut underbara Anden, Döden och Tulpanen (2012), Berghs förlag har gett ut flera titlar genom åren, bland annat Det var det fräckaste, och det nordiska förlaget Hjulet har, som de skriver i efterordet till Leonard (på svenska 2016), försökt råda bot på att så ”förbluffande få av Erlbruchs böcker … getts ut i Sverige”. De gav så sent som 2016 ganska obemärkt ut inte bara Leonard (som utkom i original 1991) utan också fenomenala Björnen som inte var där (från 2014). Med Alma-priset lär utgivningen få en mer rättmätig uppmärksamhet – samtidigt som förhoppningsvis fler böcker ur Erlbruchs konstnärliga bibliotek ska hitta till det svenska språket. 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.