Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Grundad 1892. Ord & Bild fyller 125 år och är därmed en av Sveriges äldsta, fortfarande utkommande, tidskrifter. Bilder: Jonas Lindstedt

Med ordet och bilden i 125 år

I år är det 125 år sedan tidskriften Ord & Bild föddes. I den Göteborgsbaserade redaktionens jubileumsnummer är samtliga bidragsgivare kvinnor. Tomas Forser, en av redaktörerna från 70-talet, minns och blickar framåt.

Ord & Bild var under sitt första halvsekel representativ för de sköna konsterna och hade en garantförening i ryggen. Från mitten av 1930-talet var kronprins Gustaf Adolf dess ordförande och tidskriften hade nära väg till akademierna och näringslivet. En tidskrift långt från senare tiders Ord & Bild som under 60-talets första år hade en upplaga på knappt 1000 ex och som med sitt sexnummer 1965 gjorde skandal i den kulturella societeten och hotades med nedläggning samtidigt som upplagan steg rejält. 

Det var redaktörerna Lars Bäckström och Lars Bjurman som stod för nyorienteringen och vägrade att finna sig i styrelsens propå om att få förhandsgranska den förgripliga tidskriften med dess nakenchocker och vänstervridning. Bäckström var den mer försiktige av de två. Bjurman då ännu ung men snart en betydelsefull intellektuell, en språkbegåvad stilist av centraleuropeiskt slag och en lågmäld redaktör som med mild auktoritet gjorde den gamla tidskriften oigenkännneligt ny. Det gjorde han ihop med bland andra redaktörerna Maria Bergom-Larsson, Agneta Pleijel, Lars Kleberg och Per Lysander. Under 80-talet då Bjurman hade lämnat kom nya krafter som Stefan Jonsson och David Karlsson och senare under stor del av 90-talet slavisten och introduktören Johan Öberg. I det nya seklet nyorienterade sig tidskriften med bland andra Ola Holmgren och Mikael Löfgren och hittade former för växelbruk mellan akademiska inslag och en offensiv kulturjournalistik.

Senare tog Cecilia Verdinelli Peralta plats som redaktör med en stor redaktionskommitté där bland andra Ann Ighe ingick. 2015 är det Ighe som står som ansvarig utgivare.
Jag har gått igenom tidskriftbanden från 60-talet och framåt och granskat ett år per decennium. Varje år innehåller fem till sex täta nummer med ord, bilder och tankekraft. Man blir imponerad.  Vilken historieskrivning som ligger och väntar på sina nedtecknare! En tidskrift med långt minne men också med stark samtidskänsla, bredd i ämnesorienteringen och som varit och är en spejare mot framtiden. Nog är den värd en avhandling eller två.

2015 är Ylva Habel gästredaktör för ett nummer som återknyter till 1969 års temanummer om Black Power, Huey Newton och Bobby Seales manifest. Nu är det afro-diasporan i Sverige som granskas och den implicita blickrelationen i västvärlden som uppmärksamt "betittar" svarta. Habel talar om det skoptofila förhållningssättet till afrikaner och svarta. Den konsumerande blicken. Johannes Anyuru står för en poetisk kontemplation av Harlem och kastar tillbaka det ögat och den blicken. 
Black Powernumret från 1969 var radikalt alternativt. Ett där den andre blir den förste och den vite ställs åt sidan.

Den akademiska orienteringen av Ord & Bild blir tydlig under 90-talet. Det är nödvändigt när högerextremism, antisemitism och fascistisk propaganda skall granskas. Ett centralt namn i denna filosofiska och etiska internationalisering av debatten är Zygmunt Bauman. Han presenterar sig själv med några längre essäer präglade av en stilkonst i den tyska litet svårforcerade skolan. Men de innehåller tankar i och för tiden, de var aktuella i efterkrigstidens debatt, de är aktuella idag.  En vägledare för den som vill gå i de spåren är idéhistorikern Hjalmar Falk som uppmärksammar ropen på identitet, homogena enheter som ras och territorium i postmoderna tider där ju identitet framstått som flytande men där fascismen på nytt söker skapa åtskillnad mellan grupper. Ett uttryck för den roll Ord&Bild sett som sin uppgift att spela de senaste decennierna är att en stor del av texterna nu är försedda med notapparater. Man har akademiserat tilltalet. 

Själv trivs jag bäst i de öppna landskap som den goda essäistiken förmår odla. 
Där kan på mindre pretentiöst vis nog så relevanta tankar förmedlas utanför de akademiska murarna. Som i det minnesvärda samtal som Gunnar D Hansson förde med Erik Beckman i nr 7/8 1975. Beckman betecknar sig där som en enveten modernist och markerar distans till dåtidens fyrkantiga politisering av poesin. "Det går inte att nå någonstans utifrån att stampa fram en politisk avsikt i skrivandet", säger Beckman. Och så lägger han till att Birger Sjöberg är den ende han regelbundet läser om, hans "totala allmänmänsklighet" slår det mesta säger Beckman. 

Det är med sådan charmerande avspändhet som mycket av det bästa tar plats och skapar rum för allt det där som ligger någonstans emellan journalistik och vetenskaplig prosa. Essäistik kan man kalla det men det går också att säga poesi eller tankar. Som i Lina Ekdahls dikt Arkivet som avslutas med att "arkivkvinnan" ber jagdiktaren att precisera sig:
    "Jag var lycklig på åttiotalet, säger jag.
    Du minns fel, säger hon.
    Tjôta inte, säger jag." 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.