Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Under måndagskvällen började 1100-talskatedralden Notre-dame att brinna kraftigt. Bild: Thibault Camus

Med Notre-Dame försvinner vår historia

GP Kulturs Sinziana Ravini, bosatt i Paris, skriver om hur parisarna hanterar sorgen efter att stadens stora katedral allvarligt skadats i en stor brand under måndagskvällen. Från sorg, bråk och estetisk uppskattning till – fest.

Det som ingen trodde kunde hända, händer mitt framför våra ögon. Notre-Dame, en av mänsklighetens största mästerverk, katedralen som har sett så många kungar resa sig och falla, katedralen där Napoleon kejsarförklarades av Pius VII, katedralen som mytförklarades av Victor Hugos modiga ringare, katedralen som har överlevt tre revolutioner och två världskrig, står nu i lågor. Notre-Dame har förvandlats till notre drame. Jag står vid Seinefloden, i folkhavet, blockerad av polismän, som hela tiden skriker till oss att backa, annars kommer de evakuera området.

Folk omkring mig gråter, andra stirrar stint på eldhavet som slukat taket och ringlar sig kring katedralens gargoylemonster likt en gotisk skräckfilm från helvetet. Andra har gått ner på knäna för att be eller sjunga den mycket vackra katolska sången "Je vous salue Marie" som låter ännu mer sorglig än vanligt. Tillfället är också extra ödesmättat: det är första dagen på den heliga veckan före påsken, men brandkatastrofen sker också bara en timme innan Macron skulle hålla sitt första offentliga tal efter gula-väst och debattkrisen, ett tal som blev inställt.

"Det som om en nära släkting lämnade oss", säger en äldre herre, bland tårarna och tillägger. "Varje liten bjälke är historisk, oersättlig, och tänk om törnekronan, tavlorna, ja allt försvinner i lågorna?". "Varför Gud? Varför låter du detta ske?", undrar en äldre kvinna, stirrandes upp mot himlen. "Det är inte bara Notre-Dame, som försvinner i lågorna, utan också vår historia", fortsätter mannen högtidligt. Det stora tornet har precis rasat.

När jag går därifrån, blir jag lite extra vemodig, av alla människor som sitter på caféerna och skrålar som om inget hänt.

Jag frågar några yngre killar som står intill oss vad de känner. "Det är vackert som en målning från 1800-talet". "Vackert? Hur kan ni säga det?" replikerar en äldre dam. Jag frågar dem om de tror att branden kan vara anlagd. Kyrkan i Saint Sulpice, nära boulevard Saint Germain var det några som satte eld på för tre veckor sen. Vem kan ligga bakom Notre-Dame-branden i så fall? "De gula västarna" säger killarna och skrattar igen. En annan herre börjar ondgöra sig över alla turister som tagit katedralen ifrån fransmännen. "Det gick ju aldrig att gå dit på grund av alla köer". "Jo, om man går till mässan, går det väldigt bra", svarar den äldre damen.

En yngre tjej, på 20 år står och gråter lite längre bort. Jag går fram till henne och lägger armen om henne. Efter ett tag berättar hon hur hon sen sju år tillbaka brukar samla sig med alla sina katolska vänner, framför Notre-Dame, ja rentav sova hela natten framför katedralen, för att sen bege sig på den legendariska pilmgrimsfärden till Chartres tillsammans med 14.000 andra personer. ”Notre-Dame har varit som en mor för oss. En fast punkt i tillvaron. Jag har så många minnen där”. Jag tror att katedralen väcker så många känslor hos fransmännen, men även resten av världen, eftersom den symboliserar en helig, ointaglig, historisk plats. En symbol för stabilitet i en kaotisk värld, och inte bara en symbol för Frankrike eller Paris. Sen är den också så otroligt vacker, så fylld av hemligheter och historier som ännu inte berättats.

När jag går därifrån, blir jag lite extra vemodig, av alla människor som sitter på caféerna och skrålar som om inget hänt. Jag går in i en bar för att gå på toaletten. Där har ett par personer samlats kring en kvinna som spelar piano och sjunger Édith Piaf.

På vägen ut, frågar jag dem lite försynt om de är medvetna att Notre-Dame står i lågor. ”Javisst!” säger de glatt. Känner de ingen sorg? ”Jo, men det är sa vi bearbetar den. Vilken högre akt kan man ägna sig när världen står i flammor än att sjunga och bejaka det liv som återstår?”. Jag sätter mig ned bland dem och försöker intala mig att de har rätt.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.