I den aldrig sinande strömmen av dokusåpor hör bantningssåporna till de mest förfärliga. Bara detta att bevittna hur en dietist stormar in i någons kök och river ut allt som finns i gömmorna av kakor, chips och drickor, allt medan den skamsna familjen står och tittar på, är så förnedrande att jag knappt står ut att se det. Vad handlar det om, detta eviga reducerande av livets alla aspekter till en fråga om kalorier och vikt? Knappast hälsa väl? Nej, skambeläggning! Att läsa Åsa Ericsdotters Epidemin är som att vara inlåst i en mardrömsversion av dessa såpor, ett bantningens Hades där renlevnadsidealen helt har löpt amok.
Romanen är en dystopi och utspelar sig i ett framtida Sverige som känns kusligt närliggande. Redan från början står det klart att världen vi befinner oss i är en hälsofascistisk värld, fixerad vid vikt. Nyfödda med dåliga gener smalopereras direkt. Människor äter smaksatt luft, så kallad AirFood och hetsas mot sin död på vårdcentraler där behandlingarna bär namn som Purify. Allt medan Institutet för nutrition håller stenkoll på medborgarnas FMK – fettmuskelkvot – och sätter in åtgärder som drar tankarna till tvångssterilisering. I maktens innersta rum finns Johan Svärd, Hälsopartiets grundare, som vet att samla massorna kring ett värde som enar alla samhällsskikt. Med löfte om ett smalare Sverige har Svärd vunnit en jordskredsseger i valet och skapat ett samhällsklimat där överviktiga är paria.
I centrum för berättelsen står en handfull sympatiska viktrebeller. Sköterskan Helena har flytt ut på landet tillsammans med dottern Molly och får snart sällskap av forskaren Landon som snabbt blir en förälskelse och vän. I en annan del av berättelsen huserar författaren Gloria, barrikaderad i sin lägenhet, i väntan på en ny politisk ordning. När Gloria gör misstaget att bege sig till en sammankomst för arbetslivsdiskriminerade tar berättelsen en ny och våldsam vändning. Snart syns slaktdjurstransporterna köra genom natten, mot okänd ort och både Helena och Gloria försvinner.
Berättelsen är lika brutal som den är igenkännbar. Åsa Ericsdotter är suverän på att plocka upp samtida stämningar och fenomen, vässa dem en aning, och presentera dem på ett sätt som väcker obehagliga föraningar: ja, Hälsopartiet skulle mycket väl kunna dyka upp i övermorgon. Att romanen är så svartvit i idéinnehållet är lite synd. Redan efter en sida har jag läget klart för mig och under berättelsen gång får jag inga skäl att vackla i min tro på vad som är det rätta.
Jag hade gärna sett att berättelsen, i alla fall inledningsvis, hade rört sig mer i en gråzon. Gång på gång kommer jag på mig själv med att fastna för statisterna och önska att de hade utvecklats till mer centrala gestalter. Den överviktiga som hånar andra för fetma. Den okända person, som delar ut flygblad på tunnelbanan med hälsning från svenska folket. ( Det är inte din ämnesomsättning. Det är ditt frossande. Vad är ditt problem? Det är bara att sluta äta.) Vilka är de? Vad driver dem? Hur korsade de den långt ifrån alltid uppenbara gränsen mellan välmening och förakt? Det hade jag gärna hört mer om.
Det verkligt otäcka i Epidemin är ju flockbeteendet, eller rättare sagt människors villighet att köpa Johan Svärds idéer, men den delen av berättelsen lämnas ganska outforskad. De människor vi möter är antingen klarsynta eller fanatiker, aldrig tvivlare. Därmed kommer spänningen i boken att handla mindre om idéinnehållet och psykologin, mer om den yttre dramatiken. Efterhand utvecklas Epidemin till klassisk bladvändaraction. Som sådan är den välskriven och olidligt spännande. Sista tredjedelen av boken läser jag i ett hungrigt sträck förlorad i Landons jakt efter den bortförda Helena och efter sanningen.
Precis som förlaget skriver i presentationstexten är Epidemin en överraskande vändning i Åsa Ericsdotters författarskap. Att en författare som tidigare har gjort sig känd för täta, prosalyriska, introspektiva romaner – Epidemin är Ericsdotters åttonde bok sedan debuten - nu vrider blicken utåt, i en bredare samtidskritisk berättelse gör mig nyfiken på vad som komma skall.
För egen del har jag alltid tyckt mycket om Ericsdotters lyhört inåtblickande prosa, som inte sällan har kretsat kring den ätstörda, kärlekshugrande kroppen. I den stund hon släpper in den blicken i den bredare epiken, ja så att säga fogar samman sitt inåtblickande med utåtblickandet, kommer hon att bli en av tvåtusentiotalets riktigt stora författare.
