Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Med känsla för samisk kultur

Att vara reporter på tidningen Samefolket utan att vara same kräver gott balanssinne och djupa kunskaper i samefrågor. Åsa Lindstrand från Trollhättan är andreredaktör sedan ett och ett halvt år.
- Det är kontroversiellt att jag är andreredaktör och svensk, även om folk inte säger det rakt ut.

Efter journalisthögskolan i Göteborg fick Åsa Lindstrand jobb i Jokkmokk som lokalredaktör för Norrbottenskuriren. Hon hade tänkt ge det tre år, nu är hon inne på elfte året, och har hunnit skaffa sambo och barn.

- Jag har länge tyckt att samefrågorna är jätteintressanta och skrivit mycket om temat, så när Samefolket sökte en andreredaktör tog jag chansen. Vi var två sökande, ingen av oss same, berättar Åsa Lindstrand.

Tidningen Samefolket är Sveriges äldsta samiska kultur- och samhällstidskrift, och ges ut med stöd av Sametinget. Man har omkring 1 900 prenumeranter, men läsarna är mångdubbelt fler. De flesta svenskar vet sorgligt lite om sitt urfolk, och det som oftast låter tala om sig är de infekterade konflikterna mellan samer och markägare i norra Sverige, liksom de inbördes bråken mellan olika samegrupperingar. Att skildra samernas situation är både känsligt och svårt, erkänner Åsa Lindstrand. De är alltför vana vid fördomar och decennier av marginalisering sitter i färskt minne hos många, så kritik möts ofta med ryggmärgsreflexen.

- Och vi har ett stort parti som heter Jakt- och fiskesamerna, deras frustration är väldigt stor eftersom de tycker att det bara är de renskötande samernas frågor som får uppmärksamhet.

Historia och politik ligger ofta bakom de komplexa samefrågorna med sina externa och interna konflikter, och Åsa tycker det är ganska uppenbart att samerna oftast är i underläge gentemot staten och markägarna. Exploateringen av landet ökar, samernas utrymme krymper. Men även om Åsa Lindstrand kan ta parti för samerna i de flesta frågor, finns det en stor fråga som känns jobbig för henne personligen, och det är rovdjursproblematiken.

- Jag tycker djurplågeri är fruktansvärt och illegal rovdjursjakt handlar ofta om det. I de fall som uppdagats och i de fällande domar som finns, så är tyvärr renskötarna överrepresenterade, och det kommer inte många fördömanden från samekollektivets sida. Å andra sidan - hade svenskarna förvaltat fjället hade det inte funnits ett enda rovdjur kvar.

Känsliga ämnen har sin givna plats i tidningen, även om de måste hanteras "på rätt sätt", som Åsa uttrycker det. Som journalist på Samefolket krävs att man är väl insatt, särskilt om man inte är same. Åsa Lindstrand vet att hon är kontroversiell som svensk och andreredaktör, även om hon aldrig fått höra det rakt ut.

- Å andra sidan blir många förvånade över hur mycket kunskaper jag faktiskt har. Och folk kommer ibland fram till mig och tackar mig för det jag skrivit.

Ändå - vissa saker kan Åsa helt enkelt inte skriva om. En del intern kritik mot samer får chefredaktören Katarina Hällgren ta ansvar för, exempelvis på ledarplats.

- Och hon får ofta skäll. Hon kan också få höra att hon inte vet vad hon pratar om, ibland med undertonen att hon ju "bara" är halvsame, berättar Åsa.

Största problemet för Samefolket är dock av ett annat slag, nämligen det språkliga. Tidningen är svenskspråkig, men 25 procent av tidningens innehåll måste vara på något av de samiska språken (lulesamiska, nordsamiska eller sydsamiska) för att få bidrag. Frågan är oerhört komplex, eftersom många samer över huvudtaget inte pratar samiska, medan andra pratar men inte kan läsa. Till på köpet skiljer sig nord- och sydsamiska kraftigt åt. Och vilket material ska översättas? Dels är detta en demokratifråga, men också en ekonomisk, menar Åsa Lindstrand.

- En lösning skulle vara att översätta alla samiskspråkiga artiklar i tidningen till svenska, men då krävs att Sametinget skjuter till mer pengar, för översättning är dyrt och fler sidor höjer tryckkostnaden.

Svårigheterna till trots - Åsa Lindstrand tycker att hon har ett toppenjobb. Arbetsområdet sträcker sig ner till Härjedalen, Dalarna och även Stockholm. Hon får möjlighet att utforska en spännande kultur som svenskar vet alldeles för lite om, men som exploaterats hårt genom tiderna för att ge de södra delarna av landet välstånd.
- Och där har vi den stora nackdelen - den här tidningen når tyvärr inte dem som den skulle behöva nå, nämligen svenskarna.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.