Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Med känsla för ordens rytm och melodi

Estradpoeten Olivia Bergdahl söker rytmen i orden och säkerheten på scen. Blyg och modig på samma gång. Med sina texter vill hon ge tillbaka tankar som hon lånat runt omkring sig.
"Estradpoesi, vad är det? Varför stå på scen? Hur är det att bli sedd? Första gången. Nära sången. Hur skriver du? Vad läser du? Och varför. Vad är du och vad är ord?"
Några frågor nerkrafsade i ett anteckningsblock blir till hastig reporterpoesi. De uttalas i det lilla sammanhanget, på ett av Vasastans alla kaféer, med Olivia Bergdahl på andra sidan bordet och utan publik. Så jag kan vara lugn. Olivia däremot, till en början, byter ställning i soffan, drar i tröjärmen och tittar avvaktande. Det inledande småpratet skaver.
En kväll två dagar senare skall blygheten vara som bortblåst. Olivia står på scen, möter publikens blick, stampar och trampar fram orden, förstärker med en röst som kan både gapa och viska. Det påminner om rap, men ändå inte.
Estradpoesi, vad är det?
- Det är poesi skriven för att läsas upp. Det handlar mer om språkets rytm och melodi och mindre om de enskilda orden. Man förenklar och upprepar och framförandet väger tungt när man tävlar, vilket man gör både individuellt och i lag. Det är kraftfullt att läsa poesi tillsammans, berättar Olivia på kaféet.
Hon har stått på scen och läst sina egna texter i fem år och är sällan särskilt nervös. Men hon beskriver sig själv som väldigt blyg. Så har det varit sedan hon var liten.
- Jag har alltid varit blyg och har inte tagit stor plats i sociala sammanhang. Som liten hade jag inte många kompisar och jag har haft svårt för hissnack. Min blyghet är som ett slags dyslexi, men jag har haft tur att alltid ha vuxna omkring mig som stöttat och jag har alltid trott på mig själv. Redan som liten skrev jag dikter och läste dem högt på roliga timmen, berättar Olivia.
Nu är hon 17 år och går andra året på Schillerska, samhällsprogrammet franska sektionen. Där är det inte konstigt att någon skriver texter och läser dem högt.
- Att skriva och läsa mina texter är mitt sätt att få ut det jag vill säga. När man läser texter på scen är det ett färdigt koncept där några enkla regler gäller. Kan man dem så funkar det. I möten med människor är reglerna inte alltid lika givna.
Trots att tjejer är flitiga poesiskrivare är många estradpoeter killar. Det håller på att förändras men fortfarande har tjejer svårt att ta plats på scen menar Olivia som har alldeles för mycket på hjärtat för att avstå estraden. Saker behöver komma ut. För egen del, för att det är så roligt och för att hon känner sig bekräftad när hon står framför en publik. Men också för andras skull.
- När jag står på scen tar jag mitt ansvar. Vad man gör betyder faktiskt något. I offentliga sammanhang är jag politisk och har makt att visa det som inte syns i det offentliga rummet. Till exempel att jag är tjej som står på scen och tar plats.
Texterna har grott ur infall, plötsliga insikter och samtal med vänner. Nu vill hon ge tillbaka av det som hon har fått och använt. Och ju bättre hon skriver och läser sina texter, desto verkningsfullare.
- Ord öppnar upp snarare än förändrar. De synliggör något och genererar kanske en handling. Det har hänt att någon har sagt att mina texter har berört dem och fått dem att göra något. Det gör mig rörd.
Vissa dikter, särskilt de som startar i en känsla, kan gå snabbt att skriva. Andra texter, de som innehåller en åsikt som skall lyftas fram kan ta längre tid. Det finns dikter som hon har jobbat med i flera månader. De skall ha en början, en mitt och ett slut. Sedan är frågan hur orden skall löpa från den ena hållplatsen till den andra.
Ofta pratar hon fram sina texter. Fotstegen på promenaden hem från kompisarna stimulerar ordens rytm. Dessutom fungerar hennes röst som ett överfallsskydd, "folk tror att jag är sinnessjuk och undviker mig".
Länge var rimmen en huvudsak. De gav ramarna att vara kreativ inom. Hur mycket kan man göra där innanför egentligen? Olivias nyfikenhet på språket är stor. Sedan hon började rimma har hon fått en annan relation till språket. Orden handlar mer om hur de låter än vad de innehåller.
- Rimmet får inte vara uppenbart, man skall bara ana det. Och det finns många sätt att rimma, i slutet på en rad eller mitt inne i textmassan.
Hon har till och med rimmat "hjärta" med "smärta". Det var en utmaning att pröva om den slitna frasen gick att använda.
du flyttar din drottning lite närmare min kung
som ett ljust stråk av smärta i en mörkare natt
du lägger handen mot mitt hjärta,
viskar: schack matt.
(utdrag ur Schack matt)
Men det är svårt att läsa rimmade texter på scen, det blir gärna entonigt menar Olivia. Och rimmen kan begränsa. Nu försöker hon att skriva utan rim, men det är inte lätt att bryta en vana. En annan utmaning är det nybildade bandet Kära Dagbok vars premiärspelning blåste bort i senaste stormen. En låttext är inte samma sak som en dikt och ställer andra krav på rytm och melodi.
I år är det fjärde gången som Olivia tävlar i Poetry Slam. Med åren har läsningarna blivit fler, hon läser på festivaler, på olika kaféscener i Göteborg men också utanför stan. Skolarbetet tar dock tid från skrivandet. Förra året skrev hon kanske 16 dikter, hälften av dem kom till under ledig sommartid. Kanske kraven också ökar. Olivia funderar.
- Folk har börjat räkna med mig, jag som alltid har varit yngst och den minst erfarna. Nu är jag inte det längre. Jag har tänkt mycket på det. Men jag är där jag är därför att jag har gjort bra ifrån mig. Och det betyder inte att jag inte kan bli bättre.
- Texterna är en del av mig, men man lär inte känna mig genom att läsa mina texter. Jag tycker att jag har blivit så mycket helare sista året. Den självsäkra person som står på scen har smält ihop med den blyga utanför scen. Det är skönt.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.