Andreas Garfields Hem kära hem gjorde succé i Danmark förra våren. Det är lätt att förstå varför. Pjäsen handlar om danskarnas medverkan i Irakkriget. Hemmafrontens anständiga krigskritik ställs mot soldaternas brutala upplevelser från fältet. En dubbelexponering, för övrigt en av många i detta konflikttäta nutidsdrama.
Garfield har utifrån intervjuer med Iraksoldater omvandlat det laddade stoffet till närmast hyperrealistisk dramatik. Anders Fribergs iscensättning för Teater Tamauer är däremot kraftigt stiliserad. Titelns "kära hem" har förvandlats till en fästning, närmare bestämt en villaidyll där det unga yuppieparet Kim och Iben - han IT, hon damtidning - odlar nyborgerlig livsstil och har designerkök och Pillivuytbestick. Detaljerna får dock åskådaren ana sig till. Johan Fribergs scenrum består av danska ölbackar och ett nätgaller som fjärde vägg mellan scen och salong. Som om hemmet, inklusive livsideal, var en lekt konstruktion.
På middag i denna borg bjuds Kims barndomsvän, en dansk soldat som återvänt från Irak. Jarle Hammar, i höstas stum vilde i Tamauers Lösker man, spelar här den snaggade kaptenen Carsten med uniformen tung av krigsångest. Stram och drillad gör han honnör före skål och är omåttligt stolt över den "skillnad" danskarna gjort i Irak. En annan del av honom säger sig få lust att sticka ut ögonen för att bli kvitt de inre bilderna.
Militärisk böjelse delar Carsten med Kim, nervigt och underdånigt spelad av Jakob Tamm. Men det är Ylva Nilssons flickvän Iben som öppnar pjäsen för fler dimensioner. Å ena sidan storögt rådig och bestämt emot kriget, å andra sidan lite eggad av Carstens cyniska militarism. Iben är också den som i en nyckelreplik sätter ord på hans djupare kluvenhet: "Det är som om man glider igenom honom".
En sådan "glidning", märks den i Sverige? Vår beramade medverkan i Nordic Battle Group delar det mentala gap som Tamauers avskalade minimalism frilägger. Hem kära hem är en samtidsskildring som tål och bör diskuteras.
