Strax innan hon fyller femtio tvingas Marina Benjamin operera bort sin livmoder. Hon kastas då snabbt och obevekligt in i klimakteriet och börjar skriva för att reda ut den omskakande upplevelsen. Det kan vi läsare vara tacksamma över. Beläst som hon är tar hon hjälp av litteraturen. Simone de Beauvoir, som redan på 1970 skrev om "tystnadspakten" kring kvinnors åldrande, och Colette blir två av flera ledsagare.
Precis som Mary Beard nyligen, i manifestet Kvinnor och makt, skriver Marina Benjamin lättsamt och medryckande, och uppvisar samtidigt ett knivskarpt intellekt. Det är också det idéhistoriska perspektivet som lyfter Mellantid. Här trängs resonemang om allt från hormonbehandlingens smutsiga rötter till 1920-talets teorier om "scientific management", då medelåldern kom att få sin negativa klang. Sambandet mellan ungdom och produktivitet stärktes då, medan medelåldern kom att förknippas med minskad effektivitet.
LÄS MER:Mary Beard skildrar kvinnohatets idéhistoria
Inget tycks sig likt i författarens vardag. Hon reder ut begreppet identitetskris, genomgår parallellt en upplösning av det egna jaget och ett omformande av självbilden. En av hennes närmaste vänner, som boken tillägnas, går bort. Ångesten över åldrandet finns där: "Nu är jag full av hårda vinklar, hängande hudveck och knotiga leder"/.../ "Jag är övermogen, precis som de där brusiga sommarblommorna som håller på att vissna, och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte störs av dessa förändringar."
I medelklassvillan finns också en livshungrig, pubertal tonårsdotter. Deras förändringsprocesser påminner om varandra men är också väsensskilda.
LÄS MER:Klimakteriet lyfts fram i ny Göteborgsutställning
Med utgångspunkt i den egna kroppen vill Marina Benjamin sätta in yngre kvinnor i hur det är att bli äldre. Det är en god ambition. Kapitlen är också fyndigt döpta efter olika organ: Hjärta. Mage. Tänder. Ryggrad. Men innehållet stannar aldrig där, i det rent påtagligt fysiska. Istället bjuder den unika boken på nya aha-upplevelser på var och varannan sida.
