Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Med ett språk som häftar fast

Stumheten, vemodet, glesbygdsstillheten skiljer sig inte från Mirja Unges vuxenböcker, skriver Stina Nylén som läst hennes barnboksdebut.

Barnbok

Mirja Unge
Tvestjärtar och stjärnljus
Natur och kultur

Fanny bor på landet och är ganska ensam. Hon väntar och väntar på Finn och Jon som bara kommer till sin stuga över sommarlovet. De kommer från storstaden som Fanny inte vill veta något om, för hon vill låtsas att Finn och Jon existerar bara när de är med henne. Med dem kan hon göra allt; fånga spindlar, håva fladdermöss, bygga kojor, bada i kalla sjöar och gunga repgunga, ja allt som i bästa fall kantar ett svenskt barns sommarlov i inlandet.

Men någon idyll är det verkligen inte fråga om, för Finns och Jons mamma har ofta nya pojkvänner och den senaste, Reinhold, är en alkoholiserad författare som kan drumla in i barnens rum nattetid och gråta att han så gärna, gärna vill att de blir vänner. Men det är också han som tar sig tid att följa barnen till sjön, och som alldeles oväntat kan plocka upp en bergkristall ur fickan och ge bort i just den stund det behövs som allra mest.
Reinhold är tjock och gränslös och påminner en del om pappa Mattis i Mattisborgen; de delar samma infantila karaktärsdrag. Någon Lovis finns dock inte i berättelsen, pojkarnas mamma är sällsynt oengagerad i sina barn och det är ofta som det bara finns knäckebröd att äta.

Hade jag läst Mirja Unges Tvestjärtar och stjärnljus som barn hade jag utan tvivel drabbats av en stark och plågsam ödslighetskänsla. Det gör jag nu också, fast från ett annat perspektiv. Stumheten, vemodet, glesbygdsstillheten skiljer sig inte från Unges vuxenböcker, och hennes språk häftar fast mig på samma sätt. Det är bara det att detta ju är skrivet för barn, och jag vet inte riktigt vilka barn som ska läsa det. Jag hoppas att några gör det i alla fall.

Titeln på boken är inget vidare, ganska missvisande – för de barn som läst böcker som heter sådant som Kalas och katastrof och Syltmackor och otursdagen kan det här bli något av en chock. För detta är dystert och gripande och konstigt och obehagsframkallande på ett sätt som barn inte ofta utsätts för i barnlitteraturen idag.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.