Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

GP:s musikkrönikör minns producenten, musikern och mångsysslaren Andrew Weatherall som var med och formade den brittiska popkulturen under 90-talet. Bild: Pressbild Prescription PR
GP:s musikkrönikör minns producenten, musikern och mångsysslaren Andrew Weatherall som var med och formade den brittiska popkulturen under 90-talet. Bild: Pressbild Prescription PR

Johan Lindqvist: Med Andrew Weatherall försvinner ett av mina väderstreck

Andrew Weatherall var en musikfantast. Som blev skivsamlare. Som blev dj. Som blev producent. Och som sedan gjorde vad som föll honom in. Ändå till dess att kroppen sade stopp.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Andrew Weatherall är död och därmed har kompassen som tog ut riktningen för mitt förhållande till musik förlorat ett av sina väderstreck. Han var en av dem som visade att entusiasm, nyfikenhet och ett öppet sinne fritt från fördomar är det enda som egentligen behövs för att låta sig svepas med av musiken.

Samma förhållningssätt gäller fortfarande. Det är därför jag fortfarande kan och vill skriva om musik. För att den aldrig tar slut.

Andrew Weatherall var också ett fan. En musikfantast. Som blev skivsamlare. Som blev dj. Som blev producent. Och som sedan gjorde vad som föll honom in. Ändå till dess att kroppen sade stopp.

Den stora dörröppnaren var förstås att han som producent lyckades lösgöra musiken på Primal Screams i princip omedelbara klassiker "Screamadelica". Weatherall och Gillespie fann varandra i den gemensamma kärleken till gammal soul, gospel, boogie och acid house. Ett vackrare kärleksbarn från pappa rocken och mamma dansmusiken har inte blivit till sedan dess. Och sedan gjorde han samma sak med folkmusiken på Beth Ortons "Trailer Park".

Idag, i den totala tillgänglighetens tid, kan det framstå som märkligt. Men då, i början 90-talet, var det så mycket som man bokstavligt talat var tvungen att leta sig fram till. Och Andrew Weatherall var en engagerad stigfinnare. Han hade förstås ett brinnande driv, men det var också den skivsamling han byggt upp som gav honom tillträde till de rätta dj-båsen.

Samma år som "Screamadelica" kom, 1991, fyllde jag tjugo och försökte ta mig till London så ofta det gick. Väl på plats handlade det om att via flyers, notiser i Time Out och andra betydligt mer obskyra bland samt inte minst genom rykten på pubar och klubbar hitta till rätt butiker, rätt barer, rätt scener.

Förbluffande ofta hittade vi rätt. Det kunde vara en skivbutik i en källare, en svartklubb där det spelades danssoul så att kondensen rann i floder nerför rutorna, det kunde vara hemliga spelningar och en gång den där klubben där Tom Rowlands and Ed Simons spelade innan de hade hunnit byta namn från The Dust Brothers till The Chemical Brothers. Redan upplockade av Weatherall, såklart. Den natten glömmer jag aldrig.

Givetvis läste jag Andres Lokko också. Tidningen Pop må har varit elitistisk ibland men där fanns så många nycklar, så många ledtrådar för att leta sig bakåt, sidledes och framåt i musikhistorien. Och det var Andres Lokko och Lennart Persson som var de som skrev bäst.

När nyheten om att Andrew Weatherall är död googlar jag förstås Lokko + Weatherall och hittar en gammal intervju från just Pop. De båda träffas intill Soho Market, det var där många av skivbutikerna fanns och man kunde hitta barer som inte stängde.

När jag läser intervjun idag fångas jag återigen av detta enorma flöde av musik. Vid en första anblick kan det tyckas vara ett oändligt namnsläppande. Men det är kärlek det handlar om. Kärlek till musiken och vad den gör med oss.

Andrew Weatherall tog alla de där olika skärvorna av passion som han hittade och satte ihop det till ny musik, ny konst. Det var bokstavligt talat ett klippande och klistrande och efter att alla de stora brittiska 90-talsbanden släppt sina singlar var det Weatheralls remix man väntade på. Han var mitt i det som hände just då och där, men samtidigt med en helt unik hovmästarblick som sträckte sig över så många musikaliska landskap.

Ja, det blir en del nostalgi av detta. Andrew Weatherall hade inte uppskattat det. Han fortsatte framåt. Det sista albumet blev "Qualia" utgivet på Göteborgsbolaget Höga Nord Rekords.

Så jag avslutar med ett av många energigivande citat från den där Pop-intervjun: "Varje gång man träffar någon som är i samma ålder som en själv och som har omfamnat hela musikhistorien är det som att träffa den där bästa vännen man aldrig hade när man var sexton och verkligen behövde det som mest."

Andrew Weatherall blev 56 år ung.