En välvillig tolkning av Mark Isitts dåligt underbyggda och fördomsfulla artiklar om arkitektur och kriminalitet är att han vill lyfta en viktig debatt. Göteborg – och då menar jag hela staden – har under de senaste två decennierna genomgått en apartheidprocess som spaltat upp staden efter sociala och etniska linjer, en process som lagt grunden till de problem med gäng och upplopp som Mark Isitt vill skylla på arkitekturen.
Så vad göra? Hur skall vi läka stadens sociala sår? Vill man koka ner hela problematiken till en enda orsak kan den beskrivas med ordet ojämlikhet. Och då menar jag ojämlikhet i ordets fulla bemärkelse, inte bara ekonomisk ojämlikhet utan ojämlika möjligheter och villkor på i stort sett alla livets områden. Den som är född i nordost kan med största sannolikhet se fram emot ett sämre liv än den som är född i sydväst.
Hur bryter vi denna utveckling och skapar större jämlikhet? I det här sammanhanget ropar de flesta på konkreta politiska åtgärder, gärna någon lokal insats i bostadsområdena i nordost som inte stör resten av stadens invånare. Jag är övertygad om att vi måste söka djupare än så; vi måste undersöka och förändra själva grunden i det moderna Sverige. I dag är materiell tillväxt ett överordnat mål för samhället. Jämlikhet, solidaritet, kampen mot barnfattigdom – är allt underordnat ekonomisk tillväxt.
Den amerikanska liberala filosofen Martha Nussbaum har i decennier argumenterat för ett alternativ till denna snäva syn på våra liv och våra samhällen. Hon menar att vi måste fokusera på helt andra värden om vi vill bygga samhällen som är mänskliga. Vi måste alltid sätta allas möjlighet att ”blomstra” som människor i centrum. Vi måste se till att vi alltid skapar möjligheter för alla människor att utveckla just sina förmågor och sina liv. Det beslut, den struktur, den institution som på något sätt minskar vissa människors möjligheter måste alltid förändras – även om det skulle betyda minskad tillväxt.
Med en sådan värdegrund är jag övertygad om att vi skulle se början på ett nytt och jämlikare samhälle och därmed ett samhälle med färre brott – även om några människor fortfarande skulle bo i hus som Mark Isitt tycker är fula.
