Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Olga Tokarczuk tar del av en jämställdhetsdemonstration i Wroclaw i Polen i oktober 2019. Bild: AGENCJA GAZETA
Olga Tokarczuk tar del av en jämställdhetsdemonstration i Wroclaw i Polen i oktober 2019. Bild: AGENCJA GAZETA

Mattias Hagberg: Olga Tokarczuk ifrågasätter möjligheten att begripa allt

Olga Tokarczuks författarskap genomsyras av en enda sanning: motsägelsefullhetens. Mattias Hagberg tecknar bilden av en Nobelpristagare som frammanar ett nytt historiemedvetande.

För drygt tre år sen satt jag i telefon med Olga Tokarczuk. Hon hade nyligen tilldelats ett av Polens finaste litterära priser och nu var hon föremål för en massiv och brutal hatkampanj. Under prisutdelningen hade hon valt att säga några ord om historien, ord som inte föll den polska konservativa högern i smaken:

– Jag tror att vi måste ställa oss ansikte mot ansikte med dåtiden och försöka skriva dess historia på nytt, utan att blunda för de hemskheter vårt folk begått. Som att vi har varit slavägare och att vi har mördat judar.

LÄS MER: Årets Nobelpristagare i litteratur

Ska man säga att Olga Tokarczuk har ett tema är det historien. På många sätt förkroppsligar hon och hennes litteratur det som Polens nationalkonservativa regering och deras svans på nätet hatar allra mest: kulturrelativism och en öppenhet för att dåtiden är en berättelse som ständigt måste prövas på nytt.

På telefon, den där gången för några år sen, lät hon samlad och stursk:

– De är rädda för det mångtydiga. De vill helst ha en polsk historia som är entydig och heroisk, lite som i en Hollywoodfilm. De vill upprätta bilden av att det finns en polsk kultur som är konstant. Tyvärr verkar de vara beredda att gå rätt långt för att den falska föreställningen ska få fästa.

– Men, tillade hon sen och sänkte rösten, det som sker här är bara en del av en större bild. Enligt mig håller den här anakronistiska mentaliteten på att förgifta hela Europa. Det pågår en sorts restauration av nationalismen, patriarkatet och religionen över hela kontinenten.

Valet av Olga Tokarczuk till Nobelpriset i litteratur 2018 är på många sätt politiskt. Hon är en författare som går i närkamp med Historien med stort H, alltså med den där farliga bilden av dåtiden som präglat det nationella projektet sen artonhundratalet och som på senare år fått förnyad aktualitet.

Det liv som Olga Tokarczuk skapar är, med ett slitet ord, polyfont. Hon skriver multitudens historia.

Där de konservativa ser en enda Historia ser Olga Tokarczuk ett myller av historier, en mångfald av motsägelsefulla berättelser som vi aldrig kan nagla fast en gång för alla. Tydligast är detta stråk i hennes magnum opus, den väldiga ”Jakobsböckerna”, som kom på polska 2014 och på svenska 2015, i majestätisk översättning av Jan Henrik Swahn.

Här spelar hon ut hela sitt register. ”Jakobsböckerna” är en roman att drunkna i, en roman som rymmer det mesta man kan önska av den samtida litteraturen. Den är rik, underhållande och oavbrutet fascinerande. Har man inte läst Olga Tokarczuk tidigare är det här man ska börja, även om omfånget, runt tusen täta sidor, kan skrämma vid en första anblick.

I centrum för ”Jakobsböckerna” står den judiska predikanten Jakob Lejbowicz Frank, en historisk person som vid mitten av sjuttonhundratalet framträdde med en mystisk lära om själavandring. Enligt honom hade en rad messiasgestalter inkarnerats i varandra; från Jesus fram till honom själv. I Polen samlade han tusentals anhängare bland fattiga judar med ett budskap om frälsning och befrielse.

I historieböckerna beskrivs Jakob Frank som en äventyrare och bedragare. Han var enligt de flesta bedömare en charlatan som utnyttjade judisk mystik för att berika sig själv.

I Olga Tokarczuks roman är han en undflyende gestalt, en man med smak för lyx, stora gester och unga kvinnor, en man som glider genom tillvaron utan några som helst samvetskval. Han är en karismatisk person som väcker folks drömmar och begär. Han är en projektionsyta för religiösa önskningar långt bortom det realistiska. Han är, skulle man kunna säga, en sol-och–vårare i elitklass, eller, om man så vill, en populistisk förförare.

LÄS MER: Så reagerar omvärlden på årets Nobelpristagare i litteratur

Så långt ramen för berättelsen. Men Olga Tokarczuk skulle inte vara en så intressant författare som hon är om hon nöjt sig med att teckna denna väckelses framväxt och död. Nej, hon gör något mycket större än så. Hon frammanar en hel värld och en hel tid i all sin komplexitet. När jag läser anar jag dofterna, jag ser de leriga gatorna och jag känner mig delaktig i samtalen. Framför allt ser jag en värld fylld av motsägelsefulla identiteter och svårgripbara kollektiv. I de lantliga småstäderna blandas judar, polacker, ukrainare och turkar. Religioner, tankar och idéer far fram och tillbaka över sidorna. Det liv som Olga Tokarczuk skapar är, med ett slitet ord, polyfont. Hon skriver multitudens historia.

Det är ingen slump att berättelsen om Jakob Frank och hans väckelse rör sig i den europiska periferins otydliga gränstrakter. Stora delar av ”Jakobsböckerna” utspelas i de östra gränstrakterna i det som på denna tid hette polsk-litauiska samväldet och var en sorts rörlig statsbildning med många skiftande språk och kulturer. Detta är, med andra ord, en roman som spränger många av våra invanda gränser.

Eller, annorlunda uttryckt: Den historia som Olga Tokarczuk berättar låter sig inte inordnas. Den rör sig utanför alla de scheman som upplysningen, nationalismen och kapitalismen ritat upp. Här är allt mycket nära men också främmande.

Kanske kan man kalla henne postmodern, men ännu hellre icke-modern.

Kanske, brukar jag tänka, handlar Olga Tokarczuks stora projekt till syvende och sist om att skriva fram ett nytt historiemedvetande. Hon erbjuder inte en alternativ syn på det som hänt. Hon berättar inte en annan och bättre historia än till exempel de nationalkonservativa. Nej, hon ifrågasätter vårt behov av att inordna överhuvudtaget. Hon pekar på möjligheten att låta historien och kulturen vara otolkad och oöverskådlig, ja, till och med oförståelig och skrämmande. Det hon gestaltar är en bild av verkligheten utan ideologi, utan förförståelse.

Kanske kan man kalla henne postmodern, men ännu hellre icke-modern, i bemärkelsen att hon ifrågasätter möjligheten att begripa allt och kontrollera allt. Hon vill att vi hela tiden skall tänka på dåtiden och framtiden som en öppen berättelse, en berättelse som måste omtolkas – gång på gång. Det hon säger är att framtiden aldrig är sluten och inskriven i historien – att den alltid är något annat.

Bara ”Jakobsböckerna” i sig är värd ett Nobelpris. Men det finns så klart mer. Olga Tokarczuk är en produktiv och mångfacetterad författare, som aldrig är rädd för att röra sig mellan stilar och genrer. Hennes förmåga att ständigt förnya sig är dessutom ett vackert förebud om det som kan komma.

Eller, som hon själv sa till mig på telefon:

– Historisk sanning är ett abstrakt och overkligt begrepp. Men enskilda människor finns det oändligt många av och därför tar litteraturen aldrig slut.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.