Hur ska vi kunna motverka allvarliga missförhållanden om vi inte ens vet vad det är för missförhållanden vi pratar om, undrar Mattias Hagberg apropå de senaste veckornas debatt om gängkrig.
Hur ska vi kunna motverka allvarliga missförhållanden om vi inte ens vet vad det är för missförhållanden vi pratar om, undrar Mattias Hagberg apropå de senaste veckornas debatt om gängkrig. Bild: Sebastian Lamotte

Mattias Hagberg: Jag har aldrig träffat en lycklig gängmedlem

GP:s krönikör om en gängkrigsdebatt som missar den sociala misären som ligger bakom: "Den som på allvar vill lösa gängvåldet måste se de sammanhang som föder och göder dödsdriften"

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Det är något märkligt med debatten om gäng, något nästan overkligt, som om vi hade att göra med ett fenomen som varken går att förstå eller förklara – bara bekämpa.

De senaste månaderna, och kanske framför allt de senaste veckorna, har gängbrottslighet diskuterats med en intensitet som åtminstone jag aldrig har upplevt tidigare. Varenda nyhetssändning, vartenda debattprogram, har vigt en stor del av sin tid åt gängen, eller åtminstone det våld som följer i deras spår. Landets opinionsbildare har talat och talat, men ändå är det som om ingenting har blivit sagt.

Alla pratar om själva brotten, men nästan ingen om brottslingarna. Det är som om det inte fanns något mänskligt liv bakom våldet; som om vi hade att göra med undflyende skuggestalter, en oförklarlig hemsökelse.

ANNONS

LÄS MER:Mattias Hagberg: Biskopsgården smutskastas oftare än Danderyd

Det fanns en tid när landets nyhetsmedier satte en ära i att söka upp och beskriva de sociala sammanhang som genererar kriminalitet; en tid när det var ett kardinalfel att inte sätta in brottsligheten i dess sociala kontext. Samma sak gällde för alla som deltog i den offentliga debatten. Det gick helt enkelt inte att säga något med trovärdighet utan att ha koll på bakgrunden.

Det som binder dem samman har alltid varit skam, underlägsenhet och utsatthet.

På något sätt verkar denna sunda inställning ha försvunnit under de senaste årens allt mer upphetsade debatt om brott och straff. Numera räcker det ofta med indignation för att kvalificera sig för diskussionen. Den som vevar på mest om fler poliser och hårdare straff är ofta den som får störst utrymme. Känslor har blivit viktigare än kunskap.

Problemet är uppenbart. Varje gång vi låter verkligheten glida bort från debattens centrum blir det svårare att komma åt gängen. Jag menar, hur ska vi kunna motverka allvarliga missförhållanden om vi inte ens vet vad det är för missförhållanden vi pratar om?

LÄS MER:Mattias Hagberg: Vi är alla monster

Den intressanta frågan kommer aldrig att vara hur långa straff vi ska ha eller exakt hur många poliser vi behöver, nej, den intressanta frågan kommer alltid att vara varför så många unga män dras till en livsstil som i grund och botten är destruktiv, en livsstil som mer liknar ett utdraget självmord – kantat av missbruk, våld och skräck – än något annat.

ANNONS

Jag har själv träffat en del av de här männen – framför allt i USA, men även här i Sverige – och jag har hittills aldrig sett något annat än misär. Kanske inte på ytan, men alltid tätt där under. Jag har aldrig träffat en gängmedlem som varit lycklig eller haft någon framtidstro. Det som binder dem samman har alltid varit skam, underlägsenhet och utsatthet.

Det är inte farligt att söka kunskap. Att vilja förstå är inte detsamma som att rättfärdiga eller bortförklara. Tvärtom. Den som på allvar vill lösa gängvåldet måste se de sammanhang som föder och göder dödsdriften; den sociala ekologi som får gängen att växa. Allt annat borde vara tjänstefel.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS