Ryssland har sjunkit ner i en djup ekonomisk kris. Ekonomin krymper i stället för att växa. Ett budgetunderskott har ersatt ett tidigare överskott, miljontals människor har förlorat sina jobb. Priserna har skjutit i höjden, framförallt på offentliga tjänster. Samtidigt har antalet miljardärer fördubblats och sociala och regionala skillnader ökat.
Så skrev den ryske liberale oppositionsledaren, fysikern Boris Nemtsov, redan 2010. Han gjorde det i en pamflett som spreds i miljoner exemplar över landet och nådde vanliga ryssar, till skillnad från den kritik som då ännu tilläts i enstaka medier för intellektuella och tjänade som alibi för att gentemot en västopinion kunna hävda att yttrandefriheten bestod i Putinland.
Nemtsov hade mer att berätta:
En av de värsta konsekvenserna av Vladimir Putins styre är att Ryssland nu har sjunkit ner i en mörk avgrund av korruption. Än värre är det faktum att korruptionen bland de högre makthavarna i Ryssland i alla avseenden har legaliserats. Putins gamla vänner – men även sådana som inte hade någon speciell ställning innan han kom till makten – har alla blivit dollarmiljardärer.
Statistiken talade ett tydligt språk, enligt Nemtsov. När Putin kom till makten vid millennieskiftet låg Ryssland på plats 82 i Transparency Internationals lista över global korruption; ett decennium senare hade fallet stannat på plats 146, ungefär där Zimbabwe låg.
Situationen hade, med Nemtsovs ord, gått från dålig till katastrofal på en korruptionsmarknad i Ryssland som av Transparency värderades till 300 miljarder dollar, en fjärdedel av landets BNP.
Som om det inte skulle räcka för en dödsdom påpekade Nemtsov att tiotusentals korruptionsanklagade sällan bestraffades: Tjänstemän som tar mutor är praktiskt taget immuna mot allvarliga straff.
När jag något år senare lät översätta och publicera hans och Vladimir Milovs text med titeln Tio år med Putin frågade jag honom vid ett seminarium i Stockholm om inte korruptionen var ett stort problem för hela det ryska samhällssystemet, på vilket han svarade att korruptionen ÄR systemet.
En sådan öppen utmaning av härskaren och hans fögderi skulle inte gå ostraffad. Problemet för Kreml var inte själva skriften, eller ens avslöjandena. Problemet var att det fanns sådana högljudda röster kvar som Nemtsov som kunde samla in detaljerad information och våga sprida den – till folk som lyssnade och läste, tog intryck.
De följande stora demonstrationerna, Bolotnaja-upproret 2012 med hundratusentals deltagare, var början till slutet för Nemtsov; några fler färgrevolutioner skulle inte äga rum, inte i Putinland. Dödsdomen utfärdades.
Den 55-årige före detta vice premiärministern under Jeltsin dog mitt i steget. Han hade just i en radiointervju kritiserat kriget i Ukraina och twittrat ut en maning till manifestation mot kriget innan mördarna slog till.
Detta var hans sista budskap: If you support stopping Russia’s war with Ukraine, if you support stopping Putin’s aggression, come to the Spring March in Maryino on 1 March.
Antikrigsmanifestationen blev i stället en imponerande sorgemarsch för det andra Ryssland, en chockad men värdig hyllning till en fallen hjälte.
Jag frågade Boris vid olika tillfällen om han inte var rädd för att bli mördad. Journalisterna Anna Politkovskaja och Paul Klebnikov hade blivit det, liksom duma-demokraten Galina Starovojtova, centralbanksdirektören Andrej Kozlov, den i London poloniumförgiftade avhopparen Alexander Litvinenko, MR-advokaten Stanislav Markelov, den påstått självmördade affärsmannen Boris Berezovskij, revisorn Sergej Magnitskij som hade avslöjat gigantisk företagsplundring, rättsaktivisten Natalja Estemirova från Memorial – ja, hundratalet skribenter, bloggare och politiker som utgjorde det andra Ryssland. Ukraina- presidenten Viktor Jusjtjenko klarade en dioxinförgiftning, Yukos- chefen Michail Chodorkovskij slapp undan med tio års fängelse i Sibirien, schackvärldsmästaren Garri Kasparov flydde utomlands.
Många andra oppositionella bara tystnade, inklusive alla tystade journalister som annars kunde ha utgjort ett korrektiv till maktens män. (Internationella Journalistfederationen listar i en banbrytande rapport, Partial Justice. An inquiry into the deaths of journalists in Russia 1993–2009 över 300 undersökta fall med en gemensam nämnare: morden är nästan alltid ouppklarade, förövarna ostraffade, undersökningarna avslutade.)
MR-aktivisten Alexander Brod sammanfattade konsekvenserna av mordvågen:
Förföljelserna leder till rädsla, till självcensur, vilket blockerar vägen till pressfrihet, till publicitet, till samhällets kontroll av staten. Det tillåter kriminella på alla nivåer att förbli ostraffade. Ett sådant samhälle är dömt till konfrontation mellan myndigheter och folk, till orgier i korruption och brist på demokrati och slutligen – till sammanbrott.
De hade kanske bara en sak gemensamt, dessa döda och fördrivna vars namn vi känner i väst och alla deras för oss okända likar; de utgjorde ett hot mot makthavarna i den djupa staten, de klaner av oligarker, generaler, statsbyråkrater och säkerhetsmän som hade samlats kring guldkalven för att dela på bytet.
Första gången jag frågade Boris om hoten svarade han med ett skratt att han var för känd utomlands för att bli mördad. Några år senare svarade han med en axelryckning, som om han visste att hans tid var utmätt och att det fanns en kula med hans namn på. I februari i år, några veckor före den utlysta 1 mars-manifestationen, började hoten intensifieras.
Där gick gränsen; Putinklanen behöver sina krig – i Tjetjenien, Georgien, Ukraina och härnäst? – för att hålla sig kvar vid makten. Nemtsov blev ett krigsoffer bland många tusen. Inte var det någon tidsanda eller någon stackars torterad tjetjen som mördade honom, på den officiella Specialoperationernas dag, på en av Moskvas bäst bevakade platser, just när bevakningskamerorna av en händelse slutat fungera.
Nemtsovs allierade Alexej Navalny skrev på begravningsdagen på sin blogg om motivet, det uppenbara att Nemtsov faktiskt var ett hot mot regimen. Det hade han visat med framgångsrika valkampanjer i Sotji och Jaroslavl, och på nätet hade han nått en mångmiljonpublik med videoklipp. Antikrigsopinionen växte i takt med att oljepriset sjönk och soldatmödrarna räknade likkistor.
Navalny utpekar de ansvariga för mordet; de har Kremls fotavtryck och återfinns i Antimajdan, grupper av våldsverkare som opererar utanför staten men anlitas för specialjobb mot betalning. De har en passande bakgrund, exempelvis som afghanveteraner under generalen Gromov. Och de kommer inte att straffas, enligt Navalny.
Det finns ett aktuellt parallellfall. Nyligen publicerades på svenska Bill Browders fascinerande berättelse om mordet på Sergej Magnitskij 2009 och hans mångåriga kamp för att hitta mördarna, Mitt krig mot Putin. Den livslånga uppgiften har hittills resulterat i sanktionslagstiftning mot inblandade toppryssar i USA (The Magnitsky Act) och svartlistning i EU, och mer är på gång.
Ett bidrag till Browders kamp gav det annars oftast kraftlösa Europarådet i Strasbourg, vars parlamentariska församling trots aktivt ryskt motstånd tillsatte en egen utredning i fallet Magnitskij med uppgift att klarlägga skuldfrågan. Rapporten blev en genomlysning som en gång för alla gjorde Kremls förnekanden och desinformation självmarkerande.
Av någon oklar anledning tillåts Ryssland fortfarande vara medlem i detta Europaråd som har till uppgift att värna Europakonventionen om politiska fri- och rättigheter. Ett lämpligt svar på mordet på Nemtsov vore att rådet på nytt utsåg en officiell rapportör för att likt fallet Magnitskij tränga igenom dimmorna och skapa ytterligare tryck på Moskvaregimen.
Inte för att liberalisering eller demokratisering längre är möjlig att hoppas på i detta postperestrojkans Ryssland bortom vändpunkten. För en sådan ny färdriktning hade krävts en legitim statsledning, baserad på lag och rätt – inte anarki, korruption och militära hot mot alla grannar. I de nya krigens Europa är det hoppet lika dött som min vän Boris Nemtsov.
Je suis Boris.
Fakta: Ämnet
Den ryske oppositionsledaren Boris Nemtsov sköts till döds i Moskva den 27 februari. Mats Johansson kommenterar mordet och samhällsutvecklingen i Ryssland under president Vladimir Putin.
Fakta: Skribenten
Mats Johansson är tidigare politisk chefredaktör på Svenska Dagbladet, har varit chef för näringslivets tankesmedja Timbro och suttit i riksdagen för Moderaterna åren 2006–2014. Delar i dag sin tid mellan ordförandeskapet för den utrikespolitiska tankesmedjan Frivärld och fritt skrivande.
