Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

1/4

Martin Engberg: Här finns en stor oskriven stad. Den ser jag fram emot att få läsa.

Det tog 19 år innan Göteborg skrev in sig i författaren Martin Engbergs böcker. Här berättar han om vägen dit.

Du pratar inte göteborgska, säger min sambo. Vi sitter i bilen med barnen och har försökt förklara för sonen vad en dialekt är. Bilen är en Volvo. Det duggregnar. En spårvagn kör förbi. Vi parkerar på Första långgatan för att besöka en diversehandel i närheten av Järntorget 

"Gör jag inte? Vad pratar jag då?" frågar jag och undrar om jag borde känna mig förolämpad eller nöjd.

"Jag vet inte, någon sorts blandning", säger hon.

Under min uppväxt i Mellansverige fick jag ibland höra: "Du pratar stockholmska!" 

Det var förstås inte bra, men fick mig ändå att bli lite mallig. Till saken hör kanske att jag växte upp i det så kallade gnällbältet. 

På festen vi besöker hos nya bekanta säger en kille: 

"Måste vi prata om dialekter... det är så... ointressant!” 

Vi sitter i ett kök i Härlanda. En stadsdel som varken min sambo eller jag betraktar som ”vår”, den ligger ju på andra sidan centrum! Ändå bor det massor av göteborgare här också. De finns tydligen över hela stan. 

Vi skippar dialektsnacket och pratar om något annat istället. Som det finns en verklig mening att bråka om. Vad det nu blev.

Under min första tid i Göteborg i slutet av 90-talet bodde jag i Hjällbo. Lägenheten låg högt upp och på natten var det vackert med stadskärnans ljus vid horisonten. Göteborg var en rymdfarkost som slagit sig ned vid älven. 

Jag blir fortfarande nostalgisk när jag passerar de grå hyreshusen och undrar ifall de förlorat två eller tre våningar. Jag minns dem som högre. Jag minns också att lägenheten bredvid min var tom, en 4:a eller 5:a, och att jag vid ett tillfälle kunde gå in där och strosa omkring. Det låg torra löv på plastmattan och på berget utanför gavelfönstret växte resliga tallar. 

När jag skulle flytta mötte jag en granne som sa: "Ska du bo i centrum nu?" 

"Nej, Frankrike", sa jag.

"Bra", sa hon. 

I Montpellier bodde jag och mitt resesällskap i en charmlös förort, antagligen byggd i början av 90-talet. Där mötte vi andra göteborgare.

När jag svarade på frågan var i Göteborg jag bott, sa en av dem: 

”Hjällbo är inte Göteborg!” 

Jag blev förbannad. Var det inte? Det var ju så jag blivit göteborgare, genom att flytta till Hjällbo! Kalla det Angered om du vill, men för mig är det ta mig tusan Göteborg det också!
Tro mig, sett från ett avstånd på sådär 35 mil, är det svårt att begripa varför tolv minuter i ena riktningen från centralstationen är Göteborg. Men inte i den andra.

När jag återvände till staden efter den misslyckade språkresan (det tog slut med tjejen som jag rest med) fick jag ett andrahandskontrakt på en lägenhet vid Jaegerdorffsplatsen. 

Vid ett tillfälle gick jag på Karl Johansgatan. På ett staket satt Ord&Bilds chefredaktör Carl Henrik Fredriksson och rökte med en grubblande min. Det var en exotisk syn. Min främsta beröring med Litteratursverige vid den här tiden var annars brevledes (läs: jag skickade runt noveller som kom tillbaka refuserade). Enda anledningen till att jag kunde koppla samman den spenslige mannen med tidskriften var förstås för att jag kände igen adressen, och därmed noterat var kontoret låg.

Att jag ett decennium senare skulle överta samma uppdrag, och bli redaktör för en tidskrift med 125 år på nacken, fanns inte i min föreställningsvärld. 

När en journalist för drygt ett år sedan frågade mig varför det finns så få Göteborgsskildringar i litteraturen var min spontana reaktion en tudelad protest som bestod i

1) Det gör det visst det! och 2) Vad spelar det för roll?  

Med det sista ville jag säga att litteraturens väsentlighet fanns bortom ortsnamnen. Men när frågan fått sjunka in lite insåg jag att min reaktion inte hade något med litteraturens eventuella väsen att göra. Det var inte staden, utan mellansvensk landsbygd, som jag främst hämtat näring ur till mitt skrivande. 

Och dessutom, var inte det här ännu en sån där Hjällbogrej? Vilket Göteborg var det som för sällan skildrats? Eija Hetekivi Olssons? Claes Hylingers? Per Johanssons, Viveca Lärns eller Johannes Anyurus? 

Idag har jag bott i Göteborg lika länge som jag bodde i mitt föräldrahem på landsbygden utanför Arboga. 

Mitt anspråk på staden är högst geografiskt begränsad. Med Masthugget som utgångspunkt traskar jag ned i Majorna. Järntorget utgör en sorts yttre gräns i den andra riktningen. 
En färd till Valand ter sig numer som en dagsutflykt. 

Som förälder heter min stad sådant som Fjällgatan, Klingers (till vardags) och Plikta (till helgen). Som joggare heter den Slottsskogen och Majorna. Röda sten om jag fått upp flåset. Högsbo. Kungsladugårdsgatan.

Det är en stad som heter Bokskåpet och Stigbergstorget. Lunch på Sjömanskyrkan och Briggen. Stadsdelsbiblioteken.

När barnen blir lite större hoppas jag att den lite oftare ska heta Restaurangerna i Linnéstan, Bio med sambon och Alla litteraturevenemang som jag inte hinner gå på idag. 
Jag inbillar mig att jag skulle ha rört mig på samma sätt om jag bott kvar i Hjällbo. Mellan skola, förskola och lekplatser. Bara att platsnamnen varit andra. 

Men kanske är det att mörka något? 

”En blandning”, sa min sambo om min dialekt. Hon menade att det hörs både varifrån jag kommer (ett stänk av gnällbälte) och vart jag tagit mig (hit, till att bli den som skriver detta).

De lokala markörerna ovan avslöjar också att det är det privilegierade Göteborg som jag rör mig i. De flesta av oss som bor här kan välja. Bo kvar eller flytta. Låna till större eller stanna i trean och hålla nere utgifterna. 

Och det var ju aldrig min avsikt att bli kvar i Hjällbo.

”Ska du flytta till centrum?” frågade min granne den gången, och jag sa nej, men hennes, ”Bra!” var ju inget som jag gjorde mig förtjänt av. Efter ett halvår i Frankrike hamnade jag ändå i centrum. Någon flytt hade det heller aldrig varit talan om, bara en resa.

Det tog alltså 19 år innan de gator jag rört mig på under de här åren skrev in sig i en av mina böcker. I En enastående karriär kommer huvudpersonen till stadens universitet och tror sig ha hittat sin plats i livet, sitt kall, men han är dåligt förberedd. På grund av sin bakgrund och bristande erfarenhet av det akademiska livet förblir de hinder han möter osynliga för honom, och i staden rör han sig med en naiv självklarhet, omedveten om sina privilegier. 

Det fanns en förtjusning i mig att få skriva om platser som jag kände igen och kunde namnge. Jag tycker mig ha mött samma förtjusning hos läsarna. 

Men med det sagt går det inte att samtidigt påstå att ortsnamnen är utbytbara. Litteraturen finns trots allt i detaljerna. Hur något beskrivs, och med vilka ord, är hela skillnaden. 

Journalisten hade rätt. Det behövs fler Göteborgsskildringar. Av fler Göteborg. Inte bara av den del, och ur det perspektiv, som vi som oftast har möjlighet att definiera staden, är bekanta med.

Det är egentligen en uppmuntran. Det finns en stor oskriven stad där ute. Och det är en stad som andra än jag kommer att skriva.

Jag ser fram emot att läsa den.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.