Debatten om svenskars oförmåga att sjunga har återigen blossat upp, inte helt ovanligt i tider av jul- och luciafirande i kyrkor och på torg. I radion och i dagspressen diskuteras problemet i ljuset av bland annat psalmernas tonarter (GP 17/11) eller människors allt längre stämband och otränade sångröster (P1 Kulturnytt 22/11). Carl Petersson Moberg (GP 10/12) undrar om det inte är skolan och dess musiklärare som bär ansvar för detta.
Vi menar att detta antagande bygger på en förenklad bild av dagens skola. Med stöd i forskning kan vi konstatera att det snarare är marknadsanpassningen av skolan, politiska beslut och medias utveckling som har bidragit till att frågan om sång i skolan är betydligt mer komplex i dag än för ett antal decennier sedan.
För någon vecka sedan kunde vi i SVT:s luciamorgon lyssna till sång av elever från Brunnsbos musikklasser. I denna typ av profilerade klasser erbjuds extra musikundervisning inom ramen för grundskolan. Musikklasser fanns som försöksverksamhet redan på 40-talet men tilläts att verka permanent i samband med avregleringen av skolan och inflytandet av neoliberala idéer om värdet av ökad frihet och profilering. Kulturskolan erbjuder också extra undervisning i sång och kör för barn och unga. Många deltar men långt ifrån alla. Genom senare tids forskning känner vi till en rad hinder och problem som står i vägen för allas möjlighet att utvecklas inom sång.
Marknadsanpassningen av skolan slår i många fall undan benen för sång i skolan.
Avgörande för barn och ungas deltagande i musikklasser eller kulturskolor har visat sig vara föräldrars stöd, liksom deras sociala och kulturella bakgrund.
Musikundervisning i den vanliga skolan har minskat på grund av stoffträngsel och ämnets låga timtilldelning, vilket gjort det näst intill omöjligt för musiklärare att lägga den tid som krävs för att arbeta med utveckling av barns och ungas sångröster.
Marknadsanpassningen av skolan slår i många fall undan benen för sång i skolan. Estetisk verksamhet försvann 2011 som obligatoriskt ämne på gymnasieskolans alla nationella program. Och från och med nästa år ska arbetsmarknadens behov vägas in vid planering och dimensionering av utbildningar på gymnasial nivå. Samhällets framtida behov av musiker ska alltså ligga till grund för gymnasielevers möjlighet att ägna sig åt musik i gymnasieskolan.
Den utbredda tron på att förmågan att sjunga har med talang snarare än lärande och övning att göra, tillsammans med mediabilden av hur en sångare ska se ut och vara, skapar en hämmande självkritik hos barn och unga och gör att många kommer att identifiera sig som ”icke-sångare”.
Att som lärare arbeta med sång i förskola och skola är en utmaning. Repertoar och sammanhang måste noga övervägas. Alla barn och unga som växer upp i vårt sekulariserade och mångkulturella samhälle känner sig inte bekväma med att delta i psalmsång eller luciasånger. Det är en demokratisk rättighet för alla barn och unga att få möjlighet utveckla sin sångröst så att de kan sjunga tillsammans med andra. Inte främst för att bli en professionell sångare i framtiden eller för att kunna sjunga psalmer och luciasånger i kyrkan vid jul, utan för att sång är ett mänskligt uttryck.
Monica Lindgren, professor i musikpedagogik, Göteborgs universitet
Cecilia Wallerstedt, professor i pedagogik, Göteborgs universitet
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Varför är det så många som inte vågar sjunga?
LÄS MER:Det har blivit tradition att dödförklara lucia
LÄS MER:Bara icke-vita musiker döms för sina texter
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
